Vattenfall, Panama och regnskog

2013-08-26

I fredags var det dags att påbörja utforskningen av Sapzurro och dess omgivningar. Efter en förmiddag med sol och bad gav vi oss iväg på den korta promenaden till vattenfallet. Trots att det formellt är regnsäsong nu var det inte speciellt mycket vatten i fallet. Trots det räcker det gott och väl för att försörja byn.

På lördagen hade vi beslutat oss för att vandra till Panama. Sträckan är bara en kilometer men ganska jobbig då man måste gå uppför trappor till bergskammen 77,4 meter över havet. Häruppe möts man av en gränspostering komplett med sandsäcksbivacker. En mycket vänlig kille hanterade pappersexercisen för oss så att vi kunde fortsätta vår promenad till La Miela i Panama.

Just detta gränsområde var för några år sedan avsevärt mer hårdbevakat. Colombias armé hade beslutat att intensifiera jakten på FARC-gerillan. Gerillan hade, i syfte att bättra på ekonomin, involverat sig i kokain-handeln och efter påtryckningar från USA kände sig armén tvungen att öka trycket på gerillan. FARC tog då sin tillflykt just till denna region. Syftet var två; Byarna här kan inte nås landvägen, endast via vattnet; De kunde få skydd på Panama-sidan då många här sympatiserar med gerillan.

La Miela, på Panama-sidan, är precis som Sapzurro en liten sömnig fiskeby. Det finns en fin liten strand och en förvånansvärt stor och modern taxfree-shop. Vi köpte på oss ett antal flaskor rom för 28 kr styck och en liter whiskey för ca. 50 kr.

Efter en utsökt lunch bestående av nyfångad Red Snapper begav vi oss åter tillbaka till Colombia. De 77,4 meterna kändes nu som det tredubbla med ett par öl i kroppen.

På söndagen tog vi det lugnt. På kvällen åt vi på en pizzeria ägd av en tysk och hans colombianska fru. Som husdjur har han en liten apbebis som hela tiden sitter på hans axel. Rasen, på apan alltså, är en så kallad "titi". En mycket söt liten apa, fullvuxna blir de endast strax under halvmetern och i regnskogen här vimlar det av dem.

Vi har beslutat att ge oss av från Sapzurro på tisdag så redan på måndagen var det dags för nästa utflykt. Denna gång till den lite större byn Capurgana. Promenaden hit är lite längre, ca. 3 kilometer och går helt igenom den täta regnskogen. Det är verkligen häftigt att gå genom regnskog men det är oerhört varmt och fuktigt. På vägen fick vi se ett par av de nyss nämnda titi-aporna hoppande i träden.

Capurgana är en lite större by än Sapzurro, också helt utan landförbindelse. Liksom Sapzurro existerar inga bilar. "Lokalbussarna" här är en häst med vagn. På vagnen sitter man på fastskruvade plaststolar utan ben. Miljövänligt till max. Här åt vi lunch och gick runt och tittade i byn. Återfärden gick med inhyrd båt i 35 knop på 10 minuter. Pim tyckte det var vansinnigt kul att åka snabb motorbåt.

Imorgon tisdag fortsätter alltså färden, om vädret tillåter. Vi planerar att göra korta dagsetapper ungefär varannan dag vilket gör att vi når San Blas på 7-10 dagar.

Vi höres!

Vid gränsen mellan Colombia och Panama

2013-08-22

Måndagen den 19 augusti gav vi oss iväg från Cartagena. Dagarna innan hade vi ägnat åt bunkring då det framöver skulle bli mycket begränsade möjligheter till proviantering. Ett problem när man ligger i Cartagena är påväxningen på skrovet. Kvällen innan vi skulle åka upptäckte vi att utloppet från septitanken var igentäppt. Björne kontrollerade slangar och kopplingar men kunde inte hitta något. Alltså måste det vara igentäppt i genomföringen i skrovet. Mycket riktigt, upptäckte vi på morgonen. Björne fick rensa med en skruvmejsel.

Därmed är det på sin plats att kungöra en MYCKET stor celebration. I söndags, den 18 augusti, var det exakt 20 år sedan Björne och Therese träffades. Vi har varit tillsammans sedan dess utan upphåll.

Vad fasiken har då detta med septitanken att göra undrar ni. Jo, vi hade hoppats fira vår dag med champagne-kaskader och dito fyrverkerier. Dock hade vi för mycket att göra avseende förberedelser för vår fortsatta färd så vi beslutade att skjuta upp firandet. Kaskader blev det ändå. Då Björne skulle testa tömningsfuntionen på septitanken råkade en slang lossna varav Björne fick en del av innehållet rätt i ansiktet. Therese hulkade kraftigt och sprang upp på däck för att spy. Allt gick dock bra till slut och denna lilla händelse är på intet sätt talande för vårt förhållande. Det har varit, om inte en dans på rosor, så i varje fall en sensuell rumba på daggvåt mark. Vidare har relationen resulterat i två underbara barn som inte går av för hackor.

Grattis till oss (bild #1)!

Det första stoppet på vår färd mot gränsen mellan Colombia och Panama skulle bli ön Tintipan, ca 40 NM sydväst om Cartagena. Vi fick gå för motor hela vägen då vi hade motvind, om än svag. Vi hade räknat med åtta timmar för etappen men en motström på 1 knop och regnskog på skrovet gjorde att det tog 10 timmar. Tintipan är en ganska stor, mangrove-täckt, ö. Ön har ingen fast befolkning men det finns ett antal mindre hotell, semesterhus och några bungalows.

Bara 200 meter från Tintipan ligger en annan ö som heter Santa Cruz del Islote (bild #2). Denna ö är världens mest tätbefolkade. Ön är bara 0,12 kvadratkilometer stor men rymmer en befolkning på 1200 personer fördelade på 90 hus. De har ingen elektricitet och inget färskvatten. Den Colombianska marinen levererar vatten till dem var tredje vecka. Det finns inga allmänna ytor på ön förutom ett litet torg stort som en halv tennisplan. På kvällarna samlas folk hos varandra för att titta på TV-såpor (generator-drivet). Snacka om social kompetens!

På tisdagen satte vi segel igen - nä, vi satte på motorn igen - för att gå vidare mot Sapzurro. Denna lilla fiskeby ligger precis vid gränsen till Panama. Sträckan, på ca 110 NM, tog 29 timmar. Nu fick vi också en del problem med motorn. Den började gå ojämnt. Igensatt filter visade sig sedan vara orsaken.

När vi äntligen hade ankrat upp skulle Björne betala den lilla avgiften för att få ta färskvatten. Björne gick in i båten för att hämta pengar. Dock hade han i all hast glömt bort att han tagit bort nedgångstrappan i syfte att meka med bränsleproblemet varpå han formligen ramlade ned i båten. Lite blåmärken blev det. När han kom ut igen såg killarna som tog betalt väldigt roade ut.

Sapzurro är en pytteliten by längst in i en vik omgiven av regnskogstäckta berg. På kvällen går man till kojs till ljudet av exotiska fåglar och småapor.

Här har vi mött upp med familjen på Amzer Zo med sina två söner Leif och Morten och till helgen kommer en australiensisk båt med två små döttrar ombord. Då blir det säkert livat och glatt.

Hej svejs!

Inkvisition och guld

2013-08-03

Livet går sin gilla gång här i Cartagena. Vi slappar mest. Det är något de allra flesta gör här. Det är alldeles för varmt för att orka någonting. Att ge sig in till gamla staden mitt på dagen gränsar till självmordsförsök. Det blåser nästan ingenting utanför stadsmuren och innanför - absolut ingenting.

Förra söndagen tvingade vi oss dock in till staden då det var gratis inträde på några av museerna.

Först besökte vi inkvisitionspalatset där den spanska inkvisitions-domstolen huserade under femton- och sextonhundratalet. Denna domstol hade till uppgift att arrestera och döma de som inte "trodde på gud på rätt sätt". Det räckte inte med att bara kalla sig kristen alltså.

Domstolen hade också till uppgift att spåra upp och döma kättare, eller häxor som man kallade dem. För att bevisa att vederbörande var en häxa vägdes den åtalade först. Vägde personen mer än ett kilo per centimeter över en meter så var det klappat och klart. Som exempel är jag, Björne, 178 centimeter lång och väger ca. 75 kilo. Jag hade alltså klarat mig med tre kilos marginal. Tessan hade åkt dit så det sjöng om det.

I tveksamma fall ställdes en del frågor som; När blev du häxa? Var blev du häxa? Vem hjälpte dig bli häxa?

För att verkligen krama ur all sanning torterades de åtalade å det grövsta. Sträckbänk, spik-krage, hand/fot-kross och nack-skruv var bara några av verktygen som användes. Om den åtalade, mot förmodan, överlevde tortyren avrättades fanskapet.

Bara här i Cartagena torterades och avrättades hundratals människor. Ingen förklarades oskyldig.

Efter det upplivande besöket i tortyr-palatset besökte vi guld-museet. Guld var ju den stora anledningen till att Spanien erövrade den sydamerikanska kontinenten. Här, i området kring Cartagena, fanns (och finns) det stora volymer av den ädla metallen. Idag är det dock en ganska kostsam brytning då det mesta finns i floderna. Ädelstenar handlas det fortfarande mycket med här. Colombia är en stor exportör och landets ädelstenar sägs vara av särskilt hög kvalitet.

I övrigt gör vi inte så mycket. Lite småfix med båten, handla på Supermarketen, träffa andra seglare etc. Det är mycket lugnt.

Hoppas ni får en fortsatt härlig sommar i Sverige.