På utflykt till Pigeon Island

2013-01-28

Igår tog vi en utflykt till Pigeon Island tillsammans med familjerna på Victory och s/y Elin. Denna ö, som numera har landförbindelse, var en gång i tiden Englands kanske mest strategiska utpost här i Västindien.

Under 1600- och 1700-talet stred England och Frankrike nästan oupphörligen om herraväldet över denna del av Västindien och Saint Lucia bytte faktiskt "ägare" hela fjorton gånger under denna period.

Ön är nu nationalpark och det finns fortfarande en hel del lämningar kvar. Inte bara från kolonialtiden, USA hade även en signalspaningsutpost här under 2:a världskriget.

Vi ägnade större delen av dagen åt bad och snorkling. Efter att vi ätit vår medhavda lunch tog vi en promenad runt ön. Längst uppe på toppen finns fortfarande delar av ett fort med kanoner riktade mot Martinique som syns tydligt härifrån. Man kan verkligen känna historiens vingslag.

På kvällen gottade sig besättningarna på Gaija och Victory åt en god middag på öns lilla restaurant. Det blev några drinkar innan maten också då det var happy hour. På en söndag - gud förbjude! Vi måste dock få ursäkta oss med att det är lite svårt att hålla reda på veckodagarna numera. Allt liksom bara flyter ihop.

Det blev ändå en hyfsat tidig hemfärd i våra jollar så vi hann till och med få i oss en drink hos Victory innan nattning.

Tack s/y Elin och Victory för en mycket trevlig dag och kväll.

Marinaliv i Rodney Bay

2013-01-25

Så har vi rört oss från ljuvliga Marigot Bay till nordvästra kanten av Saint Lucia, närmare bestämt Rodney Bay.

Rodney Bay Marina är en enorm anläggning med hundratals båtar av alla storlekar liggande vid gigantiska pontonbryggor. Själva marinan med dess omgivning kan närmast liknas vid ett litet samhälle innehållande allt man kan behöva.

Utanför marinan ligger Rodney Bay med 1,5 kilometer sandstrand längst in. I nordväst avslutas bukten med Pigeon Island, en gång ett viktigt strategiskt fäste för den engelska flottan. Idag är det nationalpark. Från bukten ser vi Martinique i norr på bara 25 sjömils avstånd.

Här ligger vi nu tillsammans med ett gäng andra svenskar; Victory, s/y Elin och Miss My. Alla med barn i Pims ålder.

Dagarna ägnas åt bad i poolen, öl i baren, besök i shopping-center och om det blir lite tid över - reparationer. Det har varit fasligt varmt de senaste två dagarna, säkert uppåt 35 grader. Det är svårt att veta, termometrar är något man har i kylskåp här. Utomhustemperaturen är ointressant. Samma med barometrar. Ja, man har dem inte i kylskåpen men de lyser med sin frånvaro. Vår i båten har knappt rört sig sedan Kanarieöarna. Ett tag trodde vi den var trasig men i dessa trakter rör den sig inte mycket på sig mer än ett par gånger per år.

Så ett meddelande till fabrikanter av båtprylar i allmänhet och förlanternor i synnerhet: Hur i h....e tänker ni när ni bygger marina produkter som inte tål lite vatten alternativt går i två delar vid minsta lilla stänk. Idioter! Det verkar som de flesta grejor som görs är anpassade för ett stilla kuskande runt i skärgården. Börjar det stänka lite så bör man genast uppsöka nödhamn. De svindyra prylarna håller nämligen inte för mer än så. Skärp er!!!!!!!

Vi blir kvar här några dagar innan vi beger oss till Martinique. Mer på bloggen kommer.

Hoppas ni har det bra i Sverige. Hav hopp - våren kommer.

Ingen vind (nästan) i Marigot Bay

2013-01-21

Vi har nu förflyttat oss 10 sjömil uppför Saint Lucias västkust. Här ligger en fantastisk vik - Marigot Bay.

Marigot Bay är känd för att vara en av de få helt orkan-skyddade platserna i Västindien. Viken är ca en kilometer djup och avslutas längst in med en lagun omgiven av mangrove. Inte helt sant kanske. Den är också omgiven av restauranter och allehanda andra service-inrättningar. Här finns bl a en av de bättre restauranterna i Karibien, Rainforest Hideaway. Stället ligger inbäddat i mangrove precis vid vattnet som är upplyst underifrån så att man kan beundra fiskarna som simmar omkring medan man sippar på en Dry Martini eller en rumpunsch. I Tripadvisor beskrivs kyffet bl a som "Heaven on earth". Tyvärr alldeles för dyrt för oss.

Här ligger vi vid boj tillsammans med ett hundratal andra segelbåtar plus en lust-yacht.

Vår första kväll här besökte vi JD's, också ett ställe precis vid vattnet i mangrove-träsket. Vi åt mixed grill med glass till efterrätt.

Vi gick till sängs till det trivsamma oljudet från tusentals syrsor, ödlor och fåglar och vaknade upp i en fuktmättad luft med en doft ungefär som svensk vår. Härligt!

Ibland kommer det en liten vindpust men i övrigt står det helt still här. Solen steker som i en bakugn och vattnet har knappt ett krus.

Vi blir kvar några dagar. Plikten kallar. Det behöver tvättas och bunkras. Sedan bär det av till Rodney Bay för övriga plikter i form av en del reparationer. Ingen rast och ingen ro - bara slita bara gno.

Sankta Lucia - ge mig en tia...

...eller fem dollar eller vad som helst...

2013-01-19

Efter en dagssegling från Saint Vincent befinner vi nu oss på Saint Lucia.

Saint Lucia är den största av de engelsk-språkiga öarna i Väst-Indien. Det är en fantastiskt vacker ö med höga berg och vulkaner i mitten och en kust med omväxlande höga klippor och vita stränder. Vårt första stopp här heter Soufriere och är en andlöst bedårande vik omgärdad av klippor med de 800 meter höga spetsiga klipporna "The Pitons" i syd.

Vi har blivit lite blasé gällande att uppskatta skönheten hos de platser vi besöker. Faktum är att de senaste ställena vi varit på (Bequia, Tobago Cays, Saint Vincent och Saint Lucia) kanske är de vackraste platser vi någonsin sett. Rena rama paradiset på sina håll. Klimatet är inte fy skam heller, 25-30 grader både i luften och vattnet och ständigt en bris som svalkar en lite. Det är aldrig vindstilla här.

Här i Soufriere ligger vi vid boj. Ankring är förbjuden då hela viken är naturreservat. Det är faktiskt vanligt på öarna här. Många platser är naturskyddade och regleringarna är omfattande med höga bötesbelopp om man missköter sig.

Vi ligger ca 10 meter utanför 200 meter höga klippor. Vår närmsta granne är en fladdermus-grotta. Häftigt!

Allt är inte häftigt. Överallt här verkar den stora hobbyn bland befolkningen vara att skinna turister på pengar. Att man får betala mer för en vara än vad en infödd någonsin skulle gå med på kan jag ta. Men en del vill ha pengar för ingenting, förutom att de irriterar en till vansinne. Även personer i uniform kan vara påfrestande.

Här i Soufriere verkar mästarna bland slashas-drönarna finnas. Följande tedde det sig när jag (Björne) åkte med jollen för att klarera in igår.

Så fort jag kommer fram till bryggan stegar en man fram.
- Hej man, hur är läget?
- Jotack, bara bra - svarar jag.
- Jag kan hjälpa dig låsa fast jollen i en palm. Den ligger inte bra här.
- Nej tack - svarar jag.
- Okej. Då kan jag vakta jollen åt dig.
- Nej tack - svarar jag.
- Ska ni äta middag inne i stan ikväll?
- Nej svarar jag nu med lite högre röst.
Mannen tittar på mig och lägger på sitt bredaste leende. - Vem vill klättra upp på The Pitons imorgon, va?
- Ingen! - Skriker jag i det jag tänker att om han frågar en sak till ska jag dränka den jäveln.
Nu är jag klar med jollen och börjar gå in mot staden. Under hela promenaden hör jag hasandet från mannens fötter eftersom han går tre meter bakom mig. Hela vägen! Han vänder först vid polisstationen.

Hos polisen frågar jag var tull och immigration ligger. - Du kan gå till tullen nu men Immigrationspolisen får du ta imorgon. De har stängt.
- Men klockan är ju bara kvart över fem. Har de inte öppet till sex, frågar jag.
- Jo, men han har gått hem. Du får komma tillbaka imorgon.
Jag går till tullen. Kontoret visar sig vara ett två gånger två meter stort rum. På ena sidan står ett akvarium som låter som en Tsunami-våg som slår in mot väggen. Den andra sidan av rummet består av en glasfiber-vägg. På en meters höjd sitter några små hål för att tala genom och nedanför dessa ett fem centimeter högt hål för att skicka blanketter igenom. Inne i denna hermetiskt tillslutna kur sitter tull-tjänstemannen. Då och då springer fyra skränande ungar med en hysterisk morsa efter sig in och ut genom kontorsdörren. Jag lutar mig ned och skriker genom de små hålen:
- Jag skulle vilja klarera in.
Tullaren sitter tillbakalutad på sin stol med fötterna på bordet och tittar på tv. Han viftar lite nonchalant åt någonting bakom mig. Jag vänder mig om men ser bara akvariet som brusar nåt djävulskt. Jag slår ut med händerna och fattar ingenting. Tullaren viftar igen irriterat. Då ser jag att det ligger inklarerings-blanketter innanför glasrutan. Med nöd och näppe får jag precis in handen genom det lilla hålet och kan krafsa ut en blankett. Eller rättare sagt tre blanketter med karbonpapper mellan.
Jag fyller i blanketten och lämnar den och passen till tullaren som stönar och motvilligt pallrar sig ur stolen. Han börjar ställa alla möjliga frågor om vilka ställen vi skall besöka på ön. Jag svarar att vi bara ska ligga vid boj och marina eftersom jag vet att man annars får betala reservat-avgifter. Tullkillen verkar inte tro mig ett ögonblick. Han bläddrar till sista karbonkopian och upptäcker att skriften syns dåligt. - Nu måste jag fylla i detta, skriker han åt mig. Förstår du inte att man måste trycka hårt med pennan? Jag svarar ingenting utan tänker bara att ni kan väl för fan byta karbonet mer än en gång per sekel eller ännu hellre använda kopiatorn som står vid väggen. Jag är på vippen att säga till honom att han kanske kan fylla i det suddiga under en reklam-paus men jag håller tyst eftersom jag vet att jag får stå minst en timme till annars.
Han ställer några frågor till som jag inte hör eftersom det låter som ett vattenfall där jag står. Sedan verkar han tröttna och vilja återgå till teven. Jag får mina stämplade blanketter, betalar honom tio dollar och kan äntligen gå.
Min begynnande huvudvärk blir inte bättre av att det överallt i denna lilla byhåla pumpas ut stupid-techno på högsta volym från alla barer. Jag handlar lite på Super-Marketen. Super-Market här betyder lite fryst kyckling, lite snacks, lite flingor, blöjor och massor med sprit.
Tillbaka vid jollebryggan möts jag av en ny drönare.
- Ska jag hjälpa dig lossa på jolle-tampen?
- Nej tack svarar jag.
- Jag har vaktat din jolle. Kan du ge mig pengar?
- Jag har inte bett dig vakta min jolle. Jag har inga pengar.
- Kan du ge mig nånting. Fem dollar?
- Nej, jag har inga pengar svarar jag.
- Kan du ge mig nåt att dricka?
- Nej!
- Det går bra med vad som helst. Juice eller vatten.
- Nej! Snart lappar jag till den jäveln tänker jag samtidigt som jag frenetiskt försöker få igång den förbannade jolle-motorn.
- Jag kan följa med och ta nåt att dricka på din båt.
Är han helt koko-bäng tänker jag samtidigt som jag hysteriskt skriker NEJJJJJ!
Äntligen går motorn igång och jag kan åka tillbaka till båten och ta den där kalla ölen som jag drömt om sen en timme tillbaka.

I botaniska trädgården

2013-01-17

På Saint Vincent finns det ganska mycket att göra förutom att sola och bada, som vi är ganska trötta på.

Man kan åka och besöka vulkanen, men det är för långt norrut så det hade vi inte tid med eftersom vi ska segla vidare imorgon.

Man kan besöka inspelningsplatser för "Pirates of the Caribbean". Det finns en handfull sådana runt ön. Vi tyckte dock det låter som en klassisk turistfälla så vi skippade det också.

Vi begav oss istället till den botaniska trädgården. Den lär vara Västindiens äldsta och särdeles vacker. Det passade oss också bra med en ganska kort tur då vi behövde klarera ut inför morgondagens seglats till Saint Lucia.

Här följer lite bilder på blomster-, fågel- och larvprakten.

 

Tjejerna i bröllopsgången. Många par på Saint Vincent gifter sig i denna park.

 

 

Muskotnöt

 

 

 

Saint Vincents nationalfågel. Denna papegoj-art finns bara här.

 

Therese försöker se avslappnad ut.

 

Bland sköldpaddor i Tobago Cays och sandrev på Saint Vincent

2013-01-14

Fredagen den 11 januari gav vi oss iväg från Bequia. Lite sorgset var det. Denna ö är förtrollande vacker. Kanske besöker vi den någon gång till på resan.

Vi hade beslutat oss för att besöka Tobago Cays ett par dagar. "The Cays" är en nationalpark bestående av ett antal små paradisöar utan fast boende befolkning ungefär 25 NM från Bequia.

På eftermiddagen när vi anlände gjorde åsynen av öarna oss inte besvikna. Dock visade det sig svårankrat och efter ett antal försök så tog vi en boj istället.

Snorklingen här är svårslagen med sköldpaddor och rockor alldeles intill båten. Linnea och Josef hoppade i på direkten. På kvällen första dagen firade vi med vin och en underbar Moussaka tillredd av Therese.

På lördagen tog vi jollen in till den lilla ön Baradal och gick på upptäcksfärd. Det visade sig att ön är fullständigt nedsållad med Leguan-ödlor. Dessa urtidsdjur, som ser riktigt elaka ut, verkade inte ett dugg rädda för oss när vi kom klampande i våra flip-flops. Undertecknad gick inte närmare än en meter kan jag säga. De största vi såg var väl över 1,5 meter långa. Verkligen coola djur.

På eftermiddagen åt vi två nyfångade humrar grillade med vitlök. Gott!

Söndag morgon var det dags att ge sig av mot Saint Vincent. Vi fick en underbar segling i bidevind upp till hamnen Blue Lagoon.

Blue Lagoon är, som namnet antyder, verkligen en lagun instängd av sandrev med endast två öppningar. Den ena markerad med ett djup på mellan 1,8 och 2,4 meter beroende på tidvattnet. Den andra öppningen är omarkerad och dödskallemärkt i vår pilot-bok.

När vi angjorde mot lagunen anropade Björne marinan för att få information om djupet i kanalen. De svarade mycket informativt att djupet är "mellan 6 och 7 feet". Tack för det svaret! Vår båt är också mellan 6 och 7 feet djup. Allting löste sig dock för 20 US-dollar. Mike från marinan lotsade oss in genom den "livsfarliga" omarkerade södra kanalen. Det var minst sagt en speciell känsla att gå in mellan svallvågor som slog över revet.

Vi tog en bryggplats vid marinan. Det var ganska länge sedan vi låg vid brygga så vi tyckte vi kunde unna oss det.

När detta skrivs ligger Björne och Therese vid Hotell Mariners pool och latar oss. Två nätter för oss själva var 40-års presenten från Therese pappa till henne. Perfekt! Ikväll tar vi oss en middag på den franska verandan. Perfekt igen!

Utsikten från hotellet finns inget att klaga på. Ha det så bra!

Blåsigt värre

2013-01-07

Ligger kvar här på Bequia i väntan på lite mindre vind för en gångs skull. Här blåser det ständigt, på nätterna upp till kulingstyrka i byarna. Vi får verkligen en test på att ankringen håller.

Igår tog vi en rundtur med taxi och besökte bl a Mount Pleasant, fortet och sköldpaddsfarmen. Bequia är en fantastiskt vacker grön ö. Vår chaufför, Curtis, var stolt när han berättade om öns historia.

I övrigt bedrivs dagarna med strandliv. Det är kristallklart vatten här och superfin snorkling. Vi är ofta inne i stan och handlar både det ena och det andra. Det är en upplevelse i sig att handla grönsaker och frukt av Rastafari-snubbar som gärna stoltserar med sina svenska-kunskaper (kickling å patatis).

Som vanligt är det en del meckande. Idag fick vi i varje fall tag på ett rostfritt rör till Biminitoppen som blev tillböjt av klantiga fransmän på Kap Verde. Man skall vara glad om en reparation per vecka löser fixas. Det är inte lätt att få tag på grejor.

Vi trivs alldeles utmärkt här och blir nog kvar några dagar till.

 

 

Bequia

2013-01-04

Nu har vi kommit till Bequia, en ö tillhörande nationen Saint Vincent och Grenadinerna.

Vi ligger för ankar otroligt vackert, som i en lagun, strax utanför Port Elisabeth.

Sträckorna mellan öarna här i Västindien är inte långa. Från Barbados var det endast 100 sjömil som vi avverkade på 17 timmar.

Bequia är något av långfärdsseglarnas mecka. Det mesta här är anpassat för de seglare som är på besök.

Just nu sitter vi på retaurant Whaleboner med utsikt över hela bukten. Pittoreskt är bara förnamnet.