Portobello

2013-09-26

Efter en natt ankrade utanför Isla Linton har vi nu anlänt till Portobello, bara 20 sjömil från Colon där Panama-kanalen börjar (eller slutar, beroende på vilket håll man kommer ifrån).

Isla Linton är inte så mycket att orda om. Ön är obebodd sånär som på några apfamiljer. Aporna kommer gärna ned till strandkanten mot eftermiddagen och låter sig matas av godtrogna turister. De hoppar upp i knät på folk och man får klappa dem på huvudet. Denna kärvänliga stämning förbyts dock snabbt till irritation och aggression när man skall bege sig av från ön. Då börjar de tjattra och vifta och i värsta fall bits de. Bortskämda djur! Vi undvek att besöka dem.

Två timmars färd från Isla Linton ligger Portobello. Vi ankrade upp utanför San Fernando fortet onsdagen den 25 september kl. 10.45. Denna stad, eller by, har en mycket intressant historia.

Portobello-viken upptäcktes av Columbus 1502 under hans fjärde, och sista, resa. 1586 blev staden huvudhamn för omlastning och vidare transport av guld och silver från Sydamerika till Spanien och dåvarande huvudstaden Sevilla. Mellan 1574 och 1702 avgick 45 galärflottor härifrån, samtliga lastade till brädden med ofattbara rikedomar.

 
Naturligtvis var staden ett lockande byte för pirater. Henry Morgan, till exempel, lyckades belägra staden med bara 460 män till sitt förfogande. Efter förhandlingar nöjde han sig med 100 000 pesos för att inte massakrera befolkningen.

Flera ruiner av fort runt staden vittnar om den våldsamma perioden.

Mitt i byn ståtar kyrkan San Felipe de Portobello. Här inne finns "Svarta Jesus." Detta helgon är mycket heligt då ett stort antal underverk anses knutna till honom.


Varje år den 21 oktober är det festival till trästatyns ära och många människor vallfärdar hit. Särskilt fint anses det vara att hedra helgonet med att gå på knäna ända hit till kyrkan. Det finns faktiskt folk som gör det ända från Costa Rica, sådär en 40 mil härifrån. Starkt jobbat! Jag undrar om inte uttrycket "gå på knäna" kanske kommer härifrån. Jag ska i varje fall aldrig mer använda mig av det - så jobbigt vill jag inte ha det. Jag kör med "häcken full" istället, i väntan på att höra vad det uttrycket mynnar från.

Efter lunch tog vi oss in till byn för att ta ut pengar på bankomaten och checka in. Självklart fick vi inte ut några pengar på bankomaten. Jag frågade var närmaste annan är belägen och fick till svar att det finns flera vid Supermarketen i Sabanitas. Vi gick ned till torget och hoppade på en buss.

Bussarna här är värda ett eget stycke. Det är gamla amerikanska skolbussar, ni vet de där klassiska man ser i alla filmer, av märket International. De är motivlackade nästan till oigenkännlighet och spelar karibisk musik ur gigantiska högtalare. Panamanerna är mycket stolta över sina bussar.

 
Vår buss visade en mycket hemsk skräckfilm under färden, till vår stora fasa eftersom Pim's nyfikenhet tog överhanden. Hon ställde ideligen frågor om det som hände i filmen och om vad den handlade om. Våra försök att hindra henne från att titta gick inte, och inte kunde vi stänga av filmen heller. Nästan hela filmen kunde vi se eftersom det tog över en timme för bussen att ta sig de två milen till Sabanitas. Bussen stannar hela tiden för att folk ska av eller på och blir snabbt fullsmockad. Det var en lättnad när vi kom fram.

Väl i Sabanitas får vi ut pengar och handlar på den utmärkta Supermarketen. Färden tillbaka går något snabbare och väl "hemma" börjar det regna och åska. Vrålaporna ylar för fullt, som de alltid gör när det regnar, och vi tar oss snabbt ut till båten.

Eftersom vi nu ligger vid fastlandet omgivna av berg är vädret klart sämre. Vi har knappt sett en solglimt på flera dagar. Skönt med regn i och för sig men det blir ju inte särskilt mycket svalare.

Idag ska vi göra ett nytt försök att checka in.

På gränsen till jobbigt...

2013-09-23

Förra inlägget slutade med "...allting löser sig..." och "...tjohoo". Så blev det naturligtvis inte.

I Porvenir hade vi tänkt att klarera in. Vi hade dock inte tillräckligt med pengar. Tjänstemannen i kontoret på AMP (Autoridad Maritima de Panama) försäkrade oss dock om att det var enkelt ordnat.
- Det är bara att gå till Senora Ottilia på hotellet här borta, beställa en båt och en bil till Panama City, plocka ut stålarna och åka tillbaka. Du är tillbaka till middagen. Jag ringer Senora Ottilia och förvarnar.

Vi gick bort till Senora Ottilia på hotellet för att infomera oss om detaljerna. "Kom hit kl. 06.00 i morgon bitti så ordnar sig allt", sade den vänliga madonnan för att därefter somna in i soffan hon satt i.

Kl. 06.00 morgonen därpå infann sig Björne måttligt pigg efter arla uppstigning 05.00. Klockan blev halv sju. Björne frågade var båten var. "Den kommer kl. 7", svarade Senora Ottilia med ett uttryck som tydligt sade "sa jag inte det igår - dumhuvud!"

Kl. 07.10 kommer så båten och för Björne och ett par passagerare till mot floden och upp till Carti. Eller i varje fall en grusplan mitt i djungeln, doftande av diesel och myggmedel. Björne hade inte med sig en milliliter av sistnämnda produkt och genast stack det som av tusen nålar på hans bara vader. De förbannade insekterna kallas "no-see-uhms" och är, som namnet antyder, nästan helt osynliga. Men de biter nåt djävulskt.

Ingen större fara. Bilen skulle avgå kl. 08.00 och det var bara tio minuter till dess. Efter kontroll med chauffören så skulle den dock inte gå förrän kl. 09.00. Björne gick då och tog en kopp kaffe för att få något annat att tänka på än de kliande vaderna.

Kl. 09.00 ställer sig Björne demonstrativt vid bilen vilket ingen bryr sig det minsta om. Kl. 09.30 kommer de så äntligen iväg. I en kilometer... Sedan dyker det upp en gränskontroll som från ingenstans. H......e, tänker Björne. Han har visserligen passet med sig men ingen stämpel i det. Hoppas de är slarviga!

Fyra mycket allvarliga, kamouflage-klädda, soldater med revolverhölster och svarta solglasögon är det som samlas kring den måttligt oroade Björne. Den kanske något naive kaptenen blir nämligen sällan rädd i dessa situationer då han tror att det finns något gott i alla människor. Dessutom är han anhängare av trosuppsatsen att det alltid kommer ett liv efter detta lite halvdana.

Efter att ha kontrollerat passet noga och inte hittat någon giltig stämpel beordrar soldaten som för befälet att Björnes väska ska tas ur bilen. Björne gör en ansats för att själv hämta sin ryggsäck, men se det går inte för sig. Det ska göras av en av soldaterna. Bilen kommenderas iväg. Därefter vill befälet att Björne ska följa med in i byggnaden bredvid. Det vill inte Björne. Vänlig men bestämd ska man vara, tänker han. Därpå följer 40 minuters förklarande för den mycket misstänksamma befälspersonen. Naturligtvis kan ingen av soldaterna någon som helst engelska. Till slut anser de i varje fall att Björne lyckats presentera en tillräckligt godtagbar förklaring till varför han står där med ett ogiltigt pass.

- Ok, säger befälet, du får gå tillbaka till floden. Vi kan inte släppa iväg dig till Panama City. Polisen kollar många utlänningar just nu och grips du med ett ogiltigt pass är det fängelse i 48 timmar som gäller. Utan förklaringar! Comprendo! Nu vill vi se att du går i den riktningen, säger befälet och pekar med hela handen i riktning tillbaka mot floden.

Björne tar därmed sin ryggsäck på ryggen och sitt huvud, känns det som, under armen och vandrar iväg tillbaka mot floden. Under vägen vandrar tankarna till flera scener i den utmärkta filmen "Midnight Express."

Väl tillbaka kl. 10.30 får han reda på att det inte går några båtar tillbaka förrän tidigast kl. 17.00. Helt otänkbart i detta stinkande, heta moskito-näste. Efter visst köpslående fixar han en privat tur tillbaka för femtio dollar. Nu är pengarna nästan helt slut, sånär som på  femton ynka dollar.

Nå, "det finns inget problem så länge det finns alternativ kvar" är ett uttryck som Björne själv myntat. Väl tillbaka i Gaija beslutas det att gå till Portobello, 52 sjömil västerut. Där finns en bankomat och numera även, enligt soldaterna vid gränskontrollen, en immigrationspolis. Det blir avfärd i gryningen.

Medan Björne var borta har Amzer Zo dykt upp igen. Kvällen avslutas med rompunsch på stranden och dagens händelser ter sig plötsligt bara som små petitesser.

Skam den som ger sig. Nästa rapport från Portobello. Adios!


Mot Porvenir

2013-09-22

Vi börjar känna ett starkt behov av att klarera in nu efter nästan en månad i Panama. Dessutom börjar vi få slut på dollar. Det går inte åt så mycket pengar här eftersom det inte finns något att köpa men däremot kostar inklarering och "cruising permit" 400 dollar.

Vår tanke var att i etapper gå till Portobello. Där finns närmaste bankomat, 70 sjömil bort. Här i San Blas är det "cash" som gäller.

Första stopp blev Narganá. Vi ankrade utanför Corazon de Jesus, grannbyn. Byarna är förenade med en bro. Narganá är den minst traditionella av Kuna-byarna. Endast ett fåtal kvinnor bär traditionell dräkt och på kvällen lyses byn upp av lampor och flimrande TV-apparater.

Men någonstans där tar det moderna slut. Vid tillfället för vårt besök hade vattensystemet rasat så samtliga hushåll var tvungna att hämta vatten uppför floden. Skolans internet var uselt så det gick inte att hämta mejl och som vanligt fanns det inte mycket att fylla på kylskåpet med. Bäst var egentligen sportklubben (!?) där vi kunde bunkra öl och rom. Diesel kunde vi också fylla på till brädden vid "bensinstationen" som egentligen är Pacos hydda. Bra diesel var det också - filtrerad via Pacos gamla t-shirt.

För första gången på länge unnade vi oss också en restaurant-middag. Två rätter stod på menyn; kyckling med ris eller "patacon" (stekta matbananer) och "chicken surprise" (kyckling-soppa). Gott-gott-i-gott-gott!

Efter tre nätter i Narganá sade vi återigen adjö till vår tyska partner-båt och gav oss iväg till Green Island. Inte så mycket att säga om egentligen. Ytterligare en paradis-ö, gäsp... Och ännu bättre skulle det bli.

Redan nästa morgon gav vi oss iväg mot Banedup i ö-gruppen East Lemmon Cays. Färden på 15 sjömil tog ca tre timmar. Vi ankrade upp utanför den sagolikt vackra ön strax söder om Banedup. Hela området här är, liksom nästan överallt i San Blas, korallrev omväxlat med sandrev. Sikten under vatten är i absolut världsklass och man ser reven tydligt från båten. Snorklingen här är bland världens bästa.

Efter en stund kom en gubbe i sin båt och sålde fisk. Vi köpte tre stycken för tre dollar. Det blev en mycket god lunch. Härute ligger det inga byar. Däremot ser man en hel del Kunas som fiskar eller jobbar på öarna. På Banedup finns ett litet hydd-hotell. Strax kom en yngre kille i sin kanot och frågade om vi kunde ladda hans bärbara DVD. Det gjorde vi naturligtvis. Dagen efter kom en familj med en månadsgammal bebis som hade benen täckta av moskito-bett. De fick lite lindrande salva av oss. Senare kom ytterligare en familj och frågade om de kunde få lite kallt vatten. Snart börjar vi ta betalt...

Torsdag eftermiddag gjorde vi ett besök på Dog Island. Vi tog jollen bort till ön där det ligger en holländsk fraktbåt som på femtio-talet gick på grund här. Vraket är nu förvandlat till ett fantastiskt korallrev. Massor av fisk simmar runt omkring och inuti den gamla båten. Det var riktigt roligt att snorkla runt, över och in i vraket.


På fredagen fick vi besök av den kanske mest kände invånaren i San Blas, Venancio. Venancio anses vara den bäste av alla "master mola maker". Vi fick titta på säkert ett hundratal molas innan vi (Therese) kunde bestämma sig för två. Venancio var mycket trevlig och kunde till och med lite engelska. Han hade guldringar på vartenda finger och var mycket feminin. Den näst mest kände mästaren heter Liza och är tranvestit. Homo- och transsexualitet är ganska vanligt i San Blas och helt accepterat.


Till fredagkvällen kom så ungdomar från fastlandet till den lilla ön bredvid oss. Som vanligt är det full satsning som gäller. Generatorer, soffor (både i vattnet och på land), disco-utrustning inklusive ljusorgel, tält, presenningar, lampor, mat, sprit mm mm. En gång i timmen smäller de av fyrverkerier. Taxibåtar går i skytteltrafik för att få ut allt folk och alla makapärer.

Lördag ägnades åt sol och bad på stranden under dagen och på kvällen åt vi middag på det lilla hotellet. Therese åt fisk med patacon och ris medan Björne och Pim åt kyckling med dito tillbehör. Vi betjänades av en yngre kuna-kvinna, klädd hyfsat traditionellt och med magen som vanligt stickande ut 20 centimeter mellan tröja och kjol. Vi har diskuterat mycket varför de har så stora magar och har nu nått konsensus i att det beror på den stora mängd kokos de trycker i sig.

På söndag morgon gav vi oss av igen. Venancio hade berättat för oss att vi kan ta buss till Panama City på fastlandet innanför Isla Porvenir, bara fem sjömil bort. Perfekt för oss! Då kan vi fixa pengar i huvudstaden. Den är bara tio mil från Porvenir. Sedan kan vi klarera in i Porvenir så slipper vi åka till Portobello nu. Allting löser sig som vanligt. På vägen till Porvenir fick vi första fisken på länge. En liten tonfisk. Utsökt till lunch!

Imorgon måndag drar Björne till Panama City. Tjohoo!

Devil Cays... eller Niadup... eller Ticantiqui...?

2013-09-13

Nu har vi lämnat vår partner-båt men vi kommer snart se dem igen. Amzer Zo ville vara kvar ytterligare en dag vid Aridup men vi beslutade att gå vidare mot Devil Cays eller alternativt Isla Tigre.

När man åker tillsammans med andra kan det bli så här ibland. Vid långa sträckor är det omöjligt att hålla ihop, efter två timmar ser man knappt varandra. Vid korta sträckor är det mycket var och ens smak som spelar in.

Vi trivs väldigt bra med Frank, Nina, Leif och Morten men vi känner att vi behöver internet snart. Vi längtar efter Linnea och internet är den bästa kontaktvägen. Därför vill vi snabba på till Nargana där det finns möjlighet till uppkoppling.

Vi drog iväg nio på morgonen med mål Devil Cays (det engelska namnet), för Kunas känt som Niadup eller Ticantiqui. Vi anlände vid lunchtid, tog en öl, badade och latade oss som vanligt. Som brukligt kom det folk med kanoter förbi och hälsade nyfiket. Tre barn i en "ulu" fick lite godis.

Senare på eftermiddagen kom en äldre herre för att inhämta den standardmässiga "landing-feen" på tio dollar som man alltid måste betala i närheten av byar. Han tog femton och lämnade ett kvitto på tio. I vilket annat land som helst skulle man protestera men här känns det helt ok. Några dollar hit eller dit till dessa människor känns bara bra. De lever i en helt annan värld.

För människorna här är det vi har i form av båt, kläder, dvd-spelare etc etc helt ouppnåeligt. För dem framstår vi som mycket rika människor. En "ulu" (kanot) här kostar ca. 5000 kr. Har du en är du priviligierad, har du fler är du rik.

På eftermiddagen visade den stolte gentlemannen oss runt i byn. Han var extra fryntlig efter att vi hade köpt en "mola" av hans fru. Tygstycket kostade 20 dollar och som vanligt var det kvinnan som inkasserade. Här är det kvinnfolket som tar hand om "guldet". I övrigt sade hon knappt ett ord till oss.

Som vanligt tilldrog sig vårt besök stort intresse. Man känner sig lite som en "rockstar". Känslan blir inte mindre av att man är 30-50 cm längre än alla andra. Vi fick hälsa på "Sailan", the big chief. Han var mycket trevlig.

Niadup är en mycket traditionell by. Inga parabol-antenner här inte. Kvinnorna sitter och syr på sina molas, barnen leker, ungdomarna spelar fotboll eller basket. I övrigt är det lugnt, lugnt, lugnt...

Som tidigare såg vi flera albinos. Man ser dem i varje by. De ser precis ut som europeer. Vi tycker att det är stora skillnader mellan oss och de som bor här men albinosarna är levande bevis på att det endast är hudfärgen som skiljer oss åt. Något för rasisterna att tänka på kanske...?

Som nämnts tidigare är albinos vanligare här än någon annanstans på jorden. I varje by ser vi minst 4-5 stycken. Det beror naturligtvis på extrem inavel. Även andra former av "defekter" är vanliga. Häromdagen när vi skulle handla bröd i San Ignacio de Tupile stod det en man, helt naken, och drägglade utanför bageriet. Med tanke på att kuna-brödet traditionellt är format likt en manlig genitalie avvaktade vi ett tag med intagandet av nämnda jäst-produkt.

För att återgå till albinos är de i varje fall inga "invalidos" här. De är precis som alla andra. Det sägs till och med att Kunas anser de vara lite "speciella" och att de därmed har en viss extra status.

I byn fick vi se flera kyrkor. Den äldsta var katolsk. Sedan fanns det en baptistisk, en ortodox och en mormonsk. Många missionärer har besökt dessa öar. I Ustupu träffade vi en amerikansk sådan. Mycket trevlig och lite halvfull (det hade varit chicha den dagen).

Jag vet inte riktigt hur dessa missionärer mottas här i Kuna Yala men invånarna verkar ta det med ro. Mormonkyrkan hade byggt en riktigt fin liten stuga och vår guide berättade för oss att "americanos" kom till byn då och då och mässade. Han tyckte det var bra eftersom de samtidigt planterade brödfrukt som senare skulle komma invånarna till nytta.

Vad ska man säga? De verkar ha det bra här i byarna. Det är extremt avslappnat, de har gott om mat och de verkar ha ganska roligt. Gummorna syr och gubbarna fiskar på fritiden. Under "arbetstid" fixar killarna med plantagerna. Kokosnötter och "plantains" (en sorts tjocka matbananer) skördas och kvinnorna räknar pengar och snackar skit. Barnen går i skolan, badar och lever runt.

Lite speciellt i den här byn var att de hade en hel del hundar. De är ovanliga i Kuna Yala beroende på att de normalt sett sprider sjukdomar. Katter, däremot, finns det gott om. Faktum är att sedan vi kom till Karibien så har vi knappt sett hundmat i affärerna. Kattmat, däremot, finns överallt. Det beror på att hundar i dessa trakter, normalt sett, ses som smutsiga äckliga varelser medans katten ses som vacker, helig, gullig och smart. Björne uppskattar detta och även om han gullar en del med de rara hundarna så är han aldrig sen med att, i allsköns abstrakta ordalag, orera om kattdjurens överlägsna skönhet, intelligens och karisma. Inte en dag, timme, minut eller sekund går då han inte saknar sin bäste vän och livskamrat - Harry.

San Ignacio de Tupile

2013-09-10

San Ignacio de Tupile, eller "Tannaquetupu" som ön heter på Kuna-språket, är känd som en av Kuna Yalas bästa "handels-öar". I princip alla båtar med varor från Colombia och "civiliserade" Panama lägger till här.

Vi åkte, tillsammans med familjen Chernikau, naturligtvis in till byn för att kolla läget. Genast blev vi omringade av barn i alla åldrar. Pim har blivit ganska van men här blev det nog för mycket. Två tjejer i 8-10 års åldern var på henne konstant. De ville veta vad hon hette, var hon kom ifrån och värst av allt - de ville känna på hennes hår och ständigt nypa henne i det bleka fläskiga skinnet.

Det var jobbigt för Pim och vi försökte tala om för henne att ta det lugnt och bara nonchalera de busiga ungarna, men det är inte lätt när det kretsar trettio galna barn runt omkring en hela tiden.


Byn visade sig, som vanligt, vara välordnad och ren. Efter att ha besökt en del byar börjar man också se skillnader. Denna by var lite mitt emellan det strikt traditionella och det "moderna". En hel del små "butiker" med minimalt med varor och en sorts "ungdomlig" atmosfär - till skillnad mot de super-traditionella byarna som har mikroskopiskt med varor och en "pensionärs"-atmosfär.

Efter två nätter ankrade utanför byn flyttade vi oss åtta sjömil till Ratones Cays, eller Aridup som det heter på Kuna-språket. Aridup är egentligen ett stort rev med en ljuvlig palmbeklädd ö omgiven av korall med suverän sikt under vatten. Vi tände som vanligt en eld på stranden mot kvällningen, grillade korv, fisk och sopor samt snackade en massa skit.

Vi är bortskämda. De här kvällarna är underbara i solnedgången. Åska och blixtar hörs och syns som vanligt på långt håll varefter de efterträds av stjärnklar himmel.

Redan dagen efter, på fredagen, beslöt vi oss för att lämna Aridup. Vi börjar känna lite stress. Det är länge sedan vi hörde av Linnea och närmsta internet är nu bara 24 sjömil bort, i Nargana vid Rio Diablo.

Vi sa "auf  wiedersehen" till våra tyska vänner och drog järnet 14 sjömil till Devil Cays, 

Islandia

2013-09-08

Efter "storstadslivet" i Ustupu kände vi för lite lugn och ro. Tio sjömil nordväst ligger Islandia, en liten obebodd ö med en fin ankring utanför.

Vi fick skjuta upp vår avresa en dag på grund av häftigt skyfall som kom på eftermiddagen och fortsatte en bit in på natten. Vi har inte haft så mycket regn men det är faktiskt regnsäsong nu och över bergen regnar det nästan varje natt. Oftast ser vi bara blixtar och hör åskmuller på avstånd men denna dag var vinden sådan att vi fick allt över oss. Den tyska båten vi åker tillsammans med samlade 160 liter regnvatten. Vi hade typiskt nog tagit bort vår regnsamlare när regnet startade. Spelar ingen roll, vi hade fixat vatten i byn tidigare på dagen.

Färden blev odramatisk och för motor men det gäller verkligen att ha koll i dessa vatten. Det är rev överallt och de dyker upp plötsligt. Bra waypoints (tack Eric Bauhaus) och utkik i fören är nödvändigt för att undvika grundstötning.

Efter att vi hade ankrat drog vi in till stranden och grillade korv och bröd. När det var klart eldade vi upp våra sopor tillsammans med annat skräp som vi hittade på stranden. I de här trakterna slänger man skräp i vattnet om man inte orkar ta hand om det. Allt samlas på de stränder som ligger mot vind- och strömriktning. Tråkigt att se.

I dessa vatten finns haj. Det är "Nurse sharks" och de är vanliga här. De jagar på nätterna och är ofarliga för människor. Två meter blir de fullvuxna djuren och de ser ganska skräckinjagande ut.

Här kommer vi att stanna i två nätter. Sedan blir det nog ett bybesök igen. Byarna här ligger tätt. När man åkt förbi en så ser man oftast nästa.

När vi var på Isla Pinos för några dagar sedan köpte vi vår första "mola". "Molas" är kuna-indianernas konsthantverk. Det är flera tygstycken i olika färger ovanpå varandra. I tygstyckena är det utskuret mönster, ofta abstrakta men de kan också föreställa fåglar, fiskar etc. På det översta tyget är det  broderat med tråd i olika färger. Den vi köpte föreställer fiskar och efter en snabblektion av Mats i Cartagena tror vi det är bra kvalitet också.

Vad gör vi då hela dagarna? Eftersom det vanligtvis är mycket varmt blir det en hel del bad och en hel del vila. Annars finns alltid något att göra på båten. Therese bakar bröd ett par gånger i veckan. Mycket bokläsande blir det också, ett par i veckan i varje fall. Summa summarum ett ganska gott liv alltså.

Ustupu - en metropol

2013-09-05

Tisdagen den 3 september seglade vi vidare de 13 sjömilen till Ustupu. Vi försöker segla så mycket som möjligt trots att vinden här i Kuna Yala sällan är tillräcklig. Detta av två skäl; dels är det ju faktiskt en båt ämnad för segling vi har; dels har vi dåligt med diesel. När vi trodde att vi tankade fullt i Cartagena blev det i själva verket endast en tredjedels tank beroende på en luftbubbla i tanken.

I Puerto Escoses öppnade Björne tanken och det visade sig endast finnas sex liter kvar. Enligt hans beräkningar borde det funnits 70 liter. Otur och lite klantigt kan man säga. Mätaren på tanken har vi tagit bort tidigare, de fungerar uselt.

Nå, som tur är åker vi ju i sällskap med en annan båt, Amzer Zo. Vi köpte 40 liter av dem så var problemet löst. Det bör räcka till Rio Diablo där de har diesel (ibland). Björne har också ökat på marginalen genom att köpa 20 liter till av en handelsbåt från Panama.

Ustupu, där vi befinner oss nu, är den största byn i San Blas. Det bor 2000 personer här på en yta som tre fotbollsplaner ungefär. Trots detta är det förvånansvärt rent och luktar gott.

Just nu är de lediga i tre dagar. De har "fiesta". Huvudföremålet för festandet är en frihetskämpe som dog för 90 år sedan. Egentligen är det bara skolan som har lov. I övrigt pågår verksamheten precis som vanligt.

En Kuna stiger vanligtvis upp en timme före gryningen. Männen ger sig iväg till sina odlingar medan kvinnorna sköter om hemmet och sin eventuella affärsverksamhet i byn. Klockan 13 är arbetsdagen slut. Då ägnar man tid åt sin familj eller hobby. Därefter går man och lägger sig sådär vid åttatiden på kvällen.

Vi har märkt att vi mer och mer också börjar få denna dygnsrytm. Man liksom dras med i den rytm omgivningen har. Vi går och lägger oss mellan nio och tio på kvällen och stiger upp mellan sex och sju på morgonen. För bara ett par veckor sedan var det förskjutet framåt en timme.

På eftermiddagen när det börjar svalna lite är det ungdomarnas och barnens tid. De små leker och stojar och de större spelar fotboll eller basket. Basket är, lustigt nog, Kuna-indianernas "national-sport". Varje by har minst en plan och ofta en fin sådan med linjer och hela korgnät. Jag känner inte till historien bakom detta men hade jag fått råda hade jag rekommenderat en helt annan sport till de små rackarna, som "limbo" eller bridge eller nåt. Fast det vore kul att se ett Kuna-landslag med en snitt-längd på 150 cm möta... ja vilket annat landslag som helst.

Idag, torsdag, avslutas festiviteterna med "chicha." Chicha är en rusdryck gjord på socker och just idag ska den göras extra stark. Det kommer bli dans och allmän yra. Vi skall naturligtvis närvara som goda representanter för EU.

Här i Ustupu finns det lite mer att handla. Igår lyckades vi få tag på kyckling och "hot dogs." Vi har också besökt en bar. Här heter det "refresqueria" och är egentligen trädgården vid en hydda alternativt ett "hål i väggen." Det blev varsin öl/läsk medan vi pratade lite med Kuna-kvinnorna som låg strax bredvid och latade sig i sina hängmattor. Som gäst hade vi också den lille trevlige mannen Jonas Felix som liksom bara "hängde med." Vi bjöd honom på en Cola för besväret. Han följde sedan med tillbaka till bryggan och vinkade av oss när vi återvände till segelbåtarna.

Vi har också träffat en av cheferna, en "Saila." Han utstrålade en "air" av visdom och pondus. Dessa bossar är oftast de mest belästa och "visa" i byn. Här väljer man alltså ledare utifrån kompetens. Jag föreslår genast att vi inför denna ordning i Sverige. Tyvärr skulle våra nuvarande politiker bli utan jobb men allting har en baksida.

Hejdå, nu drar vi på chicha!

Isla Pinos

2013-09-01

Isla Pinos heter på Kuna-språket Tupbak vilket betyder "val". Ön är 150 meter hög och ser faktiskt ut som en val på avstånd. Ankarplatsen här är mycket skyddad och har använts av flera ökända sjöfarare, exempelvis Sir Francis Drake. År 1591 planerade han sin attack på Nombre de Dios härifrån.

Som vanligt är det grunt när vi förbereder för ankring. När vi är klara skiljer det endast 40 centimeter mellan köl och botten.

Det är oerhört vackert här bara 50 meter från ön och ett par hundra meter till fastlandet. Faktum är att kuststräckan som vi åkt hittills från Sapzurro i Colombia och hit är hisnande underskön. Trehundra meter höga berg på fastlandet med regnskog som fortsätter hela vägen ned till strandkanten. Mil efter mil av obebodda områden och vid vattenkanten omväxlande mangrove och palmbevuxna sandstränder. Stora områden här har aldrig besökts av människor. Artrikedomen är extrem. Colombia till exempel har 20 procent av jordens djur- och växtarter. På nätterna lyses himlen upp över bergen av kraftiga blixtar och vattnet glimmar då och då av mareld. Ibland hörs vrålapor yla i djungeln och i mangrove-buskarna häckar de ståtliga ibis-fåglarna. Ibland, på morgnarna, skräms hundratals av den lilla gröna papegojan som jag inte vet namnet på, upp ur palmkronorna.

På eftermiddagen åker vi in till stranden för att bada. Vi passar på att göra upp en eld också och blir genast smått fanatiska i jakten på skräp att elda upp. Stranden ligger som en kil ut i sundet och får därigenom ta emot allehanda skit från havet, bland annat säkert ett femtiotal badtofflor.

Dagen efter gör vi ett besök i byn. Denna gång vågar vi fota lite. Som vanligt är barnen mycket nyfikna och de vuxna mycket vänliga. Vi möter en kille som fått i uppdrag att inhandla 100 st solcellspaneler till byn. Den lille mannen är mycket trevlig och vi pratar en lång stund med honom. Björne går bort till det lilla handelsfartyget från Panama som nyss lagt till för att fråga om de har diesel att sälja. "Nada" (inget), säger kaptenen. De här handelsfartygen, som ser ut som de ska rasa ihop när som helst, trafikerar kontinuerligt denna kust och de har "varor för dagen."

Tredje dagen besöker vi återigen byn för att fråga om vägen upp till toppen på ön. För 16 dollar får vi guiden Marco med oss på en alldeles lagom tur fram och tillbaka. Det är kul att gå i regnskogen men nyhetens behag har falnat något.

På eftermiddagen åker vi återigen in till stranden. Vi grillar korv och marshmallows samt de hittills sparade soporna från båtarna. Här bränner alla sina sopor och ingen bryr sig om att vi gör det också. Allt brinner utom konservburkar av metall, även ölburkar och metallfolie lär vi oss.

Caledonia

2013-08-31

Efter Puerto Escoses  tog vi sikte mot en ö bara sju sjömil i nord-västlig riktning, Caledonia. Här ligger man för ankar nästan som i en lagun omgiven av små öar och rev. Det är väldigt grunt här, liksom på många ställen i San Blas, och sjökorten är inte mycket att ha. Vi har en mycket bra Pilot-bok, The Panama Cruising Guide av Eric Bauhaus. Men det krävs också utkik i fören och polaroid-glasögon om man ska göra bra angöringar. Två gånger stötte vi i lite innan vi kunde ankra upp.

Efter en stund kom två ungdomar i kanot ut till oss för att ta betalt. Nästan alla byar tar betalt av besökare, vanligtvis tio dollar. Här i Caledonia kostade det tio dollar för båten, tre dollar per person för besök i byn och en dollar för varje kamera. Vidare är det brukligt att betala en dollar till de personer man fotograferar. Det betyder alltså de man ber posera på något sätt. Indirekta foton på personer är helt ok och barnen låter sig gärna fotograferas gratis. Att det kostar just en dollar sägs bero på att det är/var vad vykorten i Panama City kostar/kostade.

När turisterna började komma hit till Kuna Yala var indianerna inte alls förtjusta i att bli avfotograferade. De trodde, precis som många andra indianfolk, att en del av själen fastnar på bilden. Det tror Björne också, för övrigt. Han hatar att bli fotograferad. Därför är han helst bakom kameran. En del byar har fortfarande foto- och filmförbud.

Efter en eftermiddag med lite sol och bad skulle vi då besöka byn. Det är en mycket intressant upplevelse första gången man sätter sin fot i en Kuna-by. Framförallt byarna så här nära Colombia. De flesta seglare undviker gränsområdet mellan Panama och Colombia då det varit känt som ett starkt gerillafäste. Byinvånarna har sällan besök och de är mycket nyfikna. Barnen följer efter en och kvinnorna tittar glatt, lite på avstånd. Efter ett tag vågar de sig fram och frågar var vi kommer ifrån och vad vi heter. De har ett eget språk men alla talar spanska, av praktiska skäl. Barnen är extra nyfikna på Pim, Leif (4 år) och Morten (2 år). Nyfikenheten är inte helt ömsesidig. Pim är tveksam till att det är "riktiga" indianer. Enligt henne bör de se ut som Pocahontas eller Sitting Bull. Annars får det vara. Morten tilldrar sig naturligtvis mycket intresse. Den glade lille tysken är ungefär dubbelt så stor som en Kuna-tvååring.

Det är väldigt tyst och lugnt i byn när vi går igenom den, trots att vi har en veritabel folksamling runt oss. Det är mycket rent även fast det bara ett par timmar tidigare regnat häftigt. Det finns ingen lukt förutom en svag doft av rök, ungefär som från en nyss utbrunnen lövhög en svensk höst.

Invånarna bor i hyddor med väggar av sockerrör och tak av torkade palmblad. Hyddorna håller utmärkt för en storm eller häftiga skyfall. Taken har en livslängd på ungefär femton år. Inuti hyddorna är golvet upphöjt ungefär en decimeter för att hålla sig torrt. Möbleringen är minst sagt sparsam. En kokvrå, kanske något bord. I övrigt endast hängmattor att sova i.

Varje by har minst två hus i betong. Ett kallas "Congreso" och är vad man skulle kunna kalla stadshuset. Här hålls framförallt möten, i en del byar varje kväll. Ett annat hus kallas "Chicha" och har samma namn som den milt berusande festdrycken gjord på socker. Ofta är också skolan av betong. Faktum är att skolan inte sällan är den finaste byggnaden i byn. Alla byar har också någon form av kyrka. Religionen hos Kunas är svårdefinierad. En dos av kristendom och en dos av gamla traditioner och myter.

Alex, som tidigare tagit betalt av oss, förevisar stolt det hotell man är i färd med att bygga. Stor som en lada ungefär med fyra rum, en reception och en liten matsal. Elbelysning blir det också. Blir nog mumma för backpackers det. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är klokt på lång sikt. Men det är nog viktigt att byarna utvecklas om ungdomarna skall stanna kvar.

El är en bristvara här. Några hyddor har en eller två solceller och i en bod vid "hamnen" finns en bensingenerator. När det mörknat kan man se ett par lampor lysa. Annars är det tvärmörkt.

Varje by har också ett par affärer. Här säljs högst basala varor som ris, kaffe och några konserver. Har man tur kan det finnas grönsaker och frukt. Har man en osannolik turdag kan det finnas en kyckling. Det är inget större problem. Det kommer ofta ut folk i kanoter och vill sälja avokados, kokosnötter, lime och kanske någon fisk eller languster (hummer).

När vi säger adjö till byborna och beger oss tillbaka till båtarna kommer jag på att jag inte tagit ett enda foto. Man är begeistrad av upplevelsen och tanken på att slita upp kameran fanns inte helt enkelt.

Bienvenidos al paraiso

2013-08-30

Den 28 augusti lämnade vi så Colombia för att (med båt) ta oss över till Panama. Första stoppet låg bara 8 sjömil bort - Puerto Obaldia. Denna lilla by är första anhalt i Panama om man kommer sjövägen utefter kusten från Colombia.

Byns överlägset största arbetsgivare är militärförläggningen. Militärerna här är, som brukligt i Sydamerika, stridsklädda i kamouflage-uniformer med AK-47:orna nära till hands. Medan vi väntade på att återfå våra pass arbetade en narkotika-hund med att genomsöka några colombianers bagage.

Tanken med att ligga en natt i Puerto Obaldia var att vi skulle checka in i Panama och få vårt tre månaders seglingstillstånd. Efter att först ha skickat iväg oss för att ta dubbla kopior på våra pass vägrade dock den burduse tjänstemannen att checka in oss. "Det får ni göra i Porvenir - jag sysslar bara med handelstrafik", sa han. Han försäkrade att det var ok att gå långsamt upp dit. Det kunde vi acceptera men det känns inte helt ok att befinna sig olagligt i ett sådant här land. Här är "lagen" lika med den person som för tillfället tolkar den.

På kvällen gav vi oss återigen in till byn för att låta ungarna leka lite i lekparken samt för att ta en öl. Ett sextiotal ungdomar uppdelade i två lag spelade fotboll på en stor gräsplan . I vår jakt på öl var vi tvungna att fråga på ett par ställen. Det är väldigt otydligt skyltat om man säger så och skillnaden mellan ett bostads-ruckel och ett öl-dito är mikroskopisk. "Öl finns i det rosa huset" sa dom till oss varefter vi klev rätt in vardagsrummet i närmaste rosa hus. Frun i huset blev minst sagt förvånad när vi klampade in mitt i en TV-såpa. Hon skrattade dock glatt när hon förstod att vi letade efter öl-kyffet. Hon hjälpte också till att leta upp bar-ägaren som för tillfället var inbegripen i den pågående fotbollsmatchen. Allting löser sig till slut.

Dagen efter seglade vi vidare. Målet denna dag var Puerto Escoses. Det är här San Blas börjar, eller som det, av Kuna-indianerna, självstyrande området heter - Kuna Yala.

Puerto Escoses är ingen hamn som namnet antyder, utan en ganska djup - mycket vacker vik omgärdad av sandstränder och mangrove. Viken har fått sitt namn (Escoses = "den skotska") efter försök av två skotska expeditioner att bygga en bosättning här 1698 - 1702. Båda expeditionerna fick dock ge upp på grund av sjukdomar och svält och idag återstår endast ruiner av den enda stenbebyggelsen -  Fort Andrew.

Vi ankrade strax intill några hyddor. Kuna-indianer från närbelägna byar har en del odlingar här. Vi såg två män i sina kanoter och rök som steg ur den ena hyddan. Efter ett tag kom en av männen paddlande till oss i sin "ulu", en kanot uthuggen ur en trädstam. Han frågade om vi ville köpa lite nyrökt kött. Vi frågade om det var nöt eller fläsk. Han såg lite fundersam ut och sa sedan något obegripligt. Vi köpte inget men fick några lime som present. Våra tyska vänner i båten Amzer Zo köpte dock två kilo av köttet som vi delade på till middag. Vår gissning är att det var Tapir, i varje fall vittnade rygghåret om det. Ganska gott faktiskt - som en mix mellan gris, nöt och vildsvin ungefär.

Det var vårt första möte med Kunas och ett mycket trevligt sådant. Hittills har det fortsatt så. De är mycket vänliga och tillmötesgående.

Kunas är på många sätt ett mycket fascinerande folk. Kuna Yala tillhör alltså Panama och området är i stort sett självstyrande. Varje by har minst tre så kallade "Sailas", hövdingar, varav en är överordnad de andra. Sailan bestämmer det mesta. Byarna är därmed ganska olika. En del byar styrs mycket traditionsenligt medan andra valt att i större utsträckning ta del av västerländsk kultur. Byarna är helt självförsörjande och inkomster kommer i första hand från kokos-nötter. Varje nöt har en ägare, även om den ligger på marken, och de blir inte glada om man tar en utan lov.

Kunas är världens näst minsta folkslag, endast pygméerna är kortare. Kvinnorna är myckert vackert klädda i broderier och smycken och är mycket glada och trevliga. De har ganska stora "bulliga" magar ungefär som de var gravida i sjätte månaden eller så. Vi tror det beror på dieten. Männen har vanliga kläder på sig och många av ungdomarna har relativt modernt utseende. Kuna Yala är ett delvis matrialkalt samhälle, kvinnorna har hög status och det är mannen som flyttar in hos kvinnan, inte tvärtom. Kvinnorna har även hand om ekonomin.

Mycket av livet i byarna genomlevs på precis samma sätt som det har gjort i tusentals år. Kläderna har förändrats lite, några har utombordare och/eller generatorer och ett par hus i varje by har parabol för att kunna titta på TV. I övrigt har tiden stått still. Vatten tar man från bergen, toaletter har man på pålar över vattnet - likaså grisarna som sitter i "självsanerande" burar över vattnet. När man går in i en by första gången reagerar man genast på hur rent det är, hur gott det luktar och hur tyst och lugnt det är.

De är mycket måna om att bevara sitt samhälle på ett bra sätt. Det är till exempel inte tillåtet för en Kuna att ingå partnerskap med en utomstående. Det medför genast uteslutning och förvisning ur Kuna Yala. Denna rigida inställning medför också att tecken på inavel är vanliga. Albinos, exempelvis, är långt mer vanliga här än någon annanstans.

Kuna-indianerna är ett hälsosamt folk och lever långa liv. Då och då kommer forskare hit för att undersöka varför. Svaret torde vara självklart. Nyttig kost, ren omgivning och ingen stress. I många stycken totalt motsatt det liv vi lever i väst. Jag (Björne) har lovat mig själv att, närhelst jag känner stress, frammana bilden av en paddlande Kuna. De har all tid i världen.