Inte bara bad på Barbados

2012-12-25

Efter 17 dygn på Atlanten kunde vi äntligen ankra i Carlisle bay utanför Bridgetown på Barbados.

Överfarten var ingen barnlek minsann. Efter ett par dagar med hyfsad segling blåste det upp till styv kuling på gränsen till storm. Det skulle vi få leva med i nästan tre dygn skulle det visa sig.

Resten av resan blev lugnare men egentligen hade vi inte en enda dag med riktigt bra förhållanden. Var det inte för dålig vind så var det vågor in från sidan, skvalpigt värre.

Som tur var hade vi ovärderlig hjälp från morfar och den i Mindelo anlände besättningsmannen Jori. Handstyrning blev det hela vägen också då vindrodret inte ville fungera.

I övrigt förflöt resan som brukligt med för lite sömn och på gränsen till psykbryt. Vad gör man inte för lite sol och bad?

Den 22 december anlöpte vi Barbados och fick äntligen träffa Carina, Sigge, Vidar och Josef som anlänt några dagar tidigare. Efter bara tre dagar här har vi redan blivit förtjusta i befolkningen, Bajanerna. De är glada, hjälpsamma och mycket trevliga. De kan vara lite knepiga att förstå dock med sin lite sluddriga engelska.

Julafton spenderades på yacht-klubbens veranda medan det spöregnade över bukten. Det blev grillat, öl, vin och rompunsch. Vi var cirka 20 svenskar som firade ihop. Det var riktigt kul med denna alternativa jul.

Vi återkommer om några dagar med en mer utförlig rapport.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Utflykt till Santo Antao

2012-11-30

Nu bunkrar vi för fullt. Snart är det dags för den 16-20 dagar långa färden över Atlanten. Vi har precis fått besked att Jori, vår nye besättningsman, är på plats på Kap Verde och anländer till båten lördag förmiddag.

Vi kommer att behöva ca. 100 liter dricksvatten och 230 liter diesel för överfärden. Volymen vin och öl är i paritet.

Tyvärr råkade vi ut för en smärre olycka i lördags. Kl. 22 när vi satt och tog igen oss med en drink efter den, som vanligt, utsökta middagen hörde vi hysteriska skrik akter om båten. Plötsligt hördes en kraftig smäll. En fransk båt hade fått den utmärkta idén att, i mörker, byta plats i marinan. När de, backandes, var på väg in på platsen bredvid oss kom en kastvind och vred fören tvärs mot vår båt. De rände in i vår akter. Besättningen på Gaija störtade naturligtvis ut genast. Therese och Olle försökte hålla ifrån den franska båten från vår akter medan Björne med båtshake i högsta hugg hoppade över till båtgrannen för att hindra den franska båtens för att ramma ytterligare båtar.

Efter mycket om och men, och god hjälp från marina-personal, kunde till slut den franska båten ta sig in på annan plats. Slutnotan på vår båt blev ett böjt rör på bimini-toppen och en skev vinge på vind-rodret. Fransmännen fick naturligtvis betala. 140 Euro fick de punga ut för våra skador.

De stackars snigel-ätarna var naturligtvis mycket ångerfulla för denna idiotiska manöver. Som plåster på såren, utöver betalningen, inhandlade de en flaska vin som de naturligtvis placerade på vår nedgångslucka då vi inte var hemma för tillfället. Detta fick till följd att flaskan rasade ned i salongen då Björne öppnade inifrån (han hade ingen aning om att det fanns en vinflaska där). Det tog en stund att få bort glassplitter och rödvinsstänk.

Det man kan lära sig av denna händelse är följande:

• Byt inte plats i marina efter mörkrets inbrott.
• Backa inte in på plats i en marina som är ökänd för sina kastvindar.
• Håll dig undan från fransmän.

På onsdagen hade vi fått för oss att besöka grannön, Santo Antao, då vi hört att den skall vara mycket vacker. Vi tog färjan tidigt på morgonen för att därefter med taxi ta oss till inbokat pensionat i Ribeiro Grande på öns västsida. Taxifärden blev ingen besvikelse. Efter ungefär två kilometer förändrades landskapet drastiskt. De torra lavastens-slätterna förvandlades helt plötsligt till hisnande grönt landskap. Raviner flera hundra meter djupa ned mot grönskande dalar bedårade oss under ett par timmar. Snacka om mikro-klimat! Luften var alp-frisk och vi fick till och med se barrskog vilket fick vår svenska hjärtan att slå några slag extra.

I Ribeiro Grande hade vi hyrt en liten tre-rummare för natten. Värdparet visade sig vara en portugisisk pensionerad advokat med tillhörande fru. De hade ärvt det lilla huset inkluderande en liten plantage där de odlade allehanda frukt, som vi fick plocka hur mycket vi ville. Pim roade sig med hundar, getter och höns.

Det var verkligen en trevlig utflykt som omväxling till båt- och marinaliv. För första gången på fem månader fick vi också nöjet att sova i riktiga sängar. Det gick väl sådär. För lite gungande och knarrande för en riktigt bra natt.

När vi åkte hem på torsdagen lovade vi dyrt och heligt att komma tillbaka till det trevliga paret. Björne köpte en hembränd "Grogue" av gubben också vilket gjorde gubben väldigt glad. Säkerligen kommer Björne bli lika glad vid drickandet. Vi hade vid provsmakning kvällen innan upptäckt att denna dryck inte är helt fel ändå. Som en blandning av whiskey, Aalborgs akvavit, fotogen, hundpiss och en smula ingefära ungefär.

Imorgon lördag ska vi ta med Jori till Clube Nautico för en matbit, några öl och lite musik. Sen blir det avfärd på måndag. Förhoppningsvis ska vi kunna nå Bridgetown, Barbados, till Thereses 40-årsdag den 18 december. Tyvärr blir det nog på det berömda håret. 15 dagar över Atlanten betyder väldigt hög snittfart. Men skam den som ger sig, vi är fyllda av optimism och rejält taggade.

Håll tummarna! Vi hörs från Barbados!

Lazy days i Mindelo

2012-11-26

Nu lever vi lata dagar i Mindelo. Precis som alla andra skulle man kunna säga. Kap Verdianerna håller ett ganska lågt tempo kan man lugnt säga.

Kap Verde är en ögrupp formad som en hästsko öppen åt väster. Landet består av 14 öar varav de tio huvudöarna symboliseras av stjärnor på den i övrigt blå-vit-röda flaggan.

Landet är en republik och blev självständigt, från Portugal, först 1975. Idag uppgår befolkningen till 570 000 men faktiskt bor flera Kap Verdianer utanför landet.

Det är ett mycket fattigt land, även med afrikanska mått, och har periodvis stora problem med torka. Medelnederbörden per år här i Mindelo ligger på 126 mm. Ungefär som i Sverige ett par dagar i juli.

Huvudnäringen är turismen. Näst största inkomsten i landet är pengar från släkt och vänner utomlands. Fisk verkar de ha mycket gott om men fraktkostnaderna gör det olönsamt för export.

Huvudspråket är portugisiska men man talar också Kriulo, ett västafrikanskt språk med portugisiska inslag. Förvånansvärt många, framförallt äldre, talar också franska.

Vi ägnar nu dagarna åt småfix och bunkring i väntan på utökning av besättningen som kommer på fredag. Han är hett efterlängtad. Det ska bli kul med ytterligare en person att jämföra brännan med.

 

I marinan där vi ligger håller de flesta på med förberedelser för överfarten till Karibien. Vi är några svenska båtar också, bl a cu@sea med Per, Paula, Albin och Lykke som vi såg senast i Puerto Rico. Det är mycket lek och stoj under dagarna för Pim.

En kväll var vi och lyssnade på live-musik. Mycket västindiska rytmer, svänger rejält gör det.



Therese i samspråk med norsk kompis

Glada pojkar med en Albin Vega

Albin och Pim dansar salsa

Marknaderna har besökts. Det är svårt att dra gränsen för var den ena marknaden slutar och den andra börjar då försäljarna står på gatorna med några fiskar eller lite potatis i händerna. Den levande spädgrisen på bilden ville Björne gärna bjuda på men blev nedröstad.

På Kanarieöarna blev vi informerade om att det var mycket dyrt här. Priser ungefär som i Sverige. Det stämmer inte. Vissa varor är dyra, exempelvis vin. Andra är klart billigare, exempelvis öl. Några andra varor har vi inte hunnit jämföra ännu. Hur som helst spelar det inte så stor roll, det finns inte så mycket att köpa här.

På lördag alternativt söndag bär det av mot Karibien. Det är bara att hålla tummarna för gynnsamma vindar. Till Barbados är det 1900 NM (ca. 360 landmil) och det kan i bästa fall avverkas på 15 dagar, i sämsta på bara-gud-vet-vad. Vi tänker inte fira julafton på sjön i alla fall, riskerar vi det hoppar vi i och sparkar oss fram!

Vi ska försöka hinna med ett inlägg till innan vi drar så - vi hörs!

Kap Verde

2012-11-22

Kap Verde är besegrat! Hamnen i Mindelo på ön Sao Vicente är anlöpt!

Vi skrev tisdagen den 13 november kl. 12.20 i loggen då vi lämnade Puerto Rico på Gran Canaria för den 850 NM (ca. 150 landmil) långa färden mot Kap Verde.

Kapten Björn vände sitt olivbruna ansikte i sydvästlig riktning och riktade de polarblå ögonen mot den waypoint som nyss lagts in i GPS:en.

För de läsare som inte är bevandrade i nautiska begrepp kanske ordet "waypoint" tarvar en förklaring. Det har ingenting med poäng att göra utan är helt enkelt en position bestående av longitud och latitud man tar sikte mot. Vanligtvis lägger man upp flera waypoints i en rutt för att på så sätt hålla en så effektiv kurs mot målet som möjligt samt undvika eventuella hinder. Havet mellan Kanarieöarna och Kap Verde innehåller dock inga hinder av något slag så det räcker med en waypoint. Det är endast 3000-4000 meter djupt hav mellan ö-grupperna.

Här följer en sammanfattning i dagboksform över den äventyrliga färden:

Dag 1, tisdagen den 13 november
Vinden är svag och vi blir tvungna att gå för motor från Puerto Rico. Det är tråkigt att gå för motor, bullrigt och skumpigt. På eftermidddagen sätter vi upp vårt nyligen inköpta fiskespö och det tar bara tio minuter tills vi får napp. Linnea drar upp en en-kilos tonfisk. Det är den första fisk vi fått på resan. Till vårt försvar ska sägas att vi inte prövat fiskelyckan särskilt mycket hittills.

Dag 2, onsdagen den 14 november
Fortfarande svag nordlig vind, endast 2-3 m/s som bäst. Stundtals stiltje. Besättningen kan i varje fall glädjas åt gårdagens infångade tonfisk som nu intas filéstekt till lunch. Mycket gott! Vi går för motor så mycket det går. Framförallt på nätterna vill vi undvika motorgång då det gör det svårare att sova och sömn är ändå en bristvara. Nattpassen vid rodret delas upp i två timmar var mellan Björne, Therese och Morfar Olle vilket ger var och en fyra timmars sömn mellan passen. Vindrodret, som vi ännu inte lyckats få att fungera tillfredsställande, justerar Björne under dagtid men det är svårtestat i de svaga vindförhållandena.

Dag 3, torsdagen den 15 november
Under natten får vi för fösta gången uppleva fenomenet mareld. Om man aldrig sett det är det faktiskt ganska svårt att beskriva. Det är ett fenomen som orsakar ett turkost blixtrande sken i havsvatten. En viss sorts plankton producerar ett sken (bioluminiscens) när de känner sig hotade av småfisk för att därigenom locka till sig rovfisk som kan undsätta dem. Det är en fantastisk syn framförallt i kölvattnet bakom båten där det skiner och blixtrar mest frekvent.

Under dagen fortsätter de svaga vindarna gäcka oss och det har börjat uppstå tydlig frustration hos besättningen. Det blir inte bättre av att havet blivit mycket skvalpigt. Huvudvågorna från norr bryts ideligen från väster. Det rister, knakar och rycker i båten. Smått myteristiska tongångar börjar skönjas bland mannarna i besättningen. Detta stävjas dock raskt av den respektingivande och bildsköne kaptenen. Ingen vågar sätta sig emot hans stenhårda krav på disciplin, renlighet och dygd ombord på fartyget.

Dag 4, fredagen den 16 november
Äntligen kommer vinden vi väntat på. På eftermiddagen gör vi slör för styrbords bog i 6-7 knop och ska så göra i flera dygn framöver ska det visa sig. Färden har hittills gått klart långsammare än planerat, vi gör ca. 95 NM per dygn mot planerat 120. Men nu ska vi nog kunna segla ifatt den förlorade tiden. Målet är att nå Kap Verde på sju dygn. Vi får dagligen besök av delfiner vilket besättningen tar som ett gott tecken för den fortsatta färden. Under Björnes nattpass lyckas en liten fågel flyga in i masten och skada sig så pass allvarligt att den inte kan ta sig vidare. Den kämpar för sitt liv i den hårda vinden på babords däck. Björne, som inte kan lämna rodret för en sekund beroende på vind- och vågförhållanden, måste tyvärr lämna pippin vind för våg åt sitt öde. Känslomässigt är det inga problem, kaptenen är vida ökänd för sin arktiska känslokyla. Det kan mången matros vittna om.

Dag 5, lördagen den 17 november
Mycket bra vind, 6-8 m/s från NO. Fortfarande ganska skvalpig sjö. På morgonen står återigen den ståtlige kaptenen vid rodret då en meterhög fena dyker upp tre meter babord om båten. Strax därefter visar sig den svarta ryggen på en val som med ett blåsljud dyker ned i djupet igen. Det visar sig vara en flock på fyra knölvalar som besöker oss. Den största av dem, hannen, svänger runt fören majestätiskt brytande havsytan. Det är en fantastisk syn men också ganska skrämmande att ha de stora bestarna så nära inpå. En fullvuxen hanne blir 15 meter lång och väger runt 30 ton.

På natten, då kaptenen ska gå på sitt pass, känner han något som sprattlar vid fötterna. Det visar sig vara en flygfisk som lyckats landa i salongen via den ständigt öppna nedgångsluckan. Vi ser flygfisk varje dag. Det är fascinerande att betrakta deras snabba flykt 1-2 meter över havsytan. Det är dock inte ovanligt att de landar på båtar då de har begränsad kontroll över sin glidflykt. Det är inte sista gången vi får besök ska det visa sig.

Under natten har Therese också lyckats få igång vindrodret. Det är härligt att äntligen slippa styra för hand och en unison känsla av frihet genomsyrar båt och besättning.

Flygfisk-bebis. Inte den som landade i salongen.

Dag 6, söndagen den 18 november
Mycket bra vind, stadigt från NO. Vi går nu kontinuerligt självstyrande för vindroder. Under eftermiddagen då Therese skall städa i barnens akterhytt upptäcker hon till sin fasa en bläckfisk på durken (golvet). Turligt nog är den monstruösa oktopoden död. Morfar Olle får den icke särskilt hedersamma uppgiften att med ett stadigt grepp om livet baxa upp det slemmiga kräket på däck och stjälpa det överbord. Besten mätte ca. 7 cm mellan tentakelspetsar och hjässa. Det är förmodligen den under gårdagen gästande flygfisken som tappat fångsten i akterhytten.

Nu har havet börjat lugna ned sig. Vi har nått den ostliga passadvinden som nu börjat försvaga den nordliga vind vi gått för hittills. Stämningen bland besättningen är god och blir inte sämre av att kaptenen i ett infall av lättja delar ut en ranson av 33 cl öl och 20 cl vin till alla i besättningen utom skeppspojkarna och kvinnfolket.

Dag 7, måndagen den 19 november
Strålande vind- och vågförhållanden. Vindrodret fungerar klanderfritt och vi har snart gjort hela två dygn utan att så mycket som lägga en hand på rodret. Detta underlättar framförallt för den kraftfulle kaptenen som därmed kan ägna mer tid åt det tunga ansvar som vilar på hans breda okformade axlar.

På eftermiddagen lyckas matrosan Therese äntligen sikta val. Hon har haft oturen att ligga och vila vid de två tidigare tillfällena. Detta faktum kan även ge en viss inblick i hur mycket hon vilar. Dock är detta förståeligt då det icke på denna jord kan finnas en sådan drottning över kabyssen som hon. Icke det minsta klagomål har yppats vad maten anbelangar.

I skymningen, strax innan den som vanligt förträffliga middagen, sitter Linnea i stillsam meditation ensam i sittbrunnen då hon plötsligt träffas av en flygfisk i bröstet. Kalabalik utbryter innan ålder- och timmerman Olle-Elis slänger rackaren överbord (fisken alltså).

Dag 8, tisdagen den 20 november
Kl. 07.00 på morgonen loggar vi 75 NM kvar till Kap Verde. Under de senaste 12 timmarna har tyvärr vinden avtagit lite vilket gör att vi måste flytta fram vår planerade angöring av Mindelo från kl. 18.00 till 21.00. På grund av vindarna och att vi vill hålla slör så långt möjligt har vi också hamnat ca. 30 NM öster om ideal kurs. Vi lägger därmed om kursen mot rakt väst 40 NM från närmaste ö på Kap Verde. Besättningen blickar oavbrutet sydväst mot horisonten i hopp om att bli den förste att sikta land. Det betyder tur för den lyckosamme. Det blir kaptenen (who else?) som med sin falkblick siktar land först. Några timmar senare kan stackarna i besättningen skönja konturen av land i horisonten.

Denna sista dag till sjöss så ler fiskelyckan mot oss. Två fina guldmakrill blir fångsten och de smakar gudomligt till middag.

Vid 22-tiden påbörjas så angöringen mot Mindelo. Vind och vågor accelerar mellan Sao Vicente och Santo Antao och vi fullkomligen forsar in mot hamn.

Det här är Kurre. Han följde oss på båten hela sista dagen.

Då vi kommer in i hamnen så visar det sig vara helt omöjligt att upptäcka marinans lysen i gyttret av ljuset från tusentals lampor i Mindelo stad. Dessutom ligger det fartyg och båtar huller om buller helt nedsläckta. Det blir en skräckfylld färd in mot marinan. Till slut ger vi upp och lägger oss på svaj. I med ankaret, en fet whiskey och en halv flaska vin. Därefter är det läggdags.

Ha det så bra. Om någon dag eller två så blir det ett nytt inlägg om vår vardag här i Mindelo.

Väntan...

2012-11-05

Det börjar bli riktigt trist att sitta här i Puerto Rico men nu börjar vi skönja ljus i horisonten. Ankarspelsmotorn som pajat har äntligen blivit lagad och väntar bara på montering. Det är den rackaren som tvingat oss att stanna här.

Vi kan i varje fall glädja oss åt det behagliga klimatet. Även när det är molnigt, som det varit nu några dagar, så är det tillräckligt varmt för att bada eller lata sig på annat sätt.

Vi har också besökt Las Palmas. Bussresan tog ca en timme härifrån. Hade det varit längre är det tveksamt om det varit värt besväret. Las Palmas är inget kulturarv direkt, men en kul tur blev det ändå.

Nä, nu längtar vi till vi kommer ut på havet igen. På fredag utökas besättningen med Olle "Byxbölja" Johansson och därefter är det bara att invänta ett bra väderfönster på 6-7 dagar för resans hittills längsta etapp till Kap Verde. I bästa fall kanske redan lördag eller söndag.

Hälsa alla i Sverige och speciellt Madde som vi hörde hade förlovat sig.

Tillbaka i Puerto Rico

2012-10-23

Fredagen den 19 oktober gav vi oss av från pittoreska Puerto de Mogan. Tanken var att vi skulle bege oss till Arguineguin (uttalas som det låter när en spanjor säger det). Vi hade hört talas om att det skulle finnas bra shopping där till "icke-turist"-priser.

Färden är inte lång från Mogan till Arguineguin, ca 5 NM, men vi fick faktiskt en riktigt härlig segling i slör med bara förseglet uppe. Roligt för Daniel också då detta blir den enda seglingen för honom.

När vi kom fram till Arguineguin prövade Björne att anropa marinan, inget svar. Det är faktiskt första gången det händer. Marinorna är generellt duktiga på att svara i radion. Till hamnens försvar ska väl sägas att den inte är den mest välbesökta, eller trevligaste, på Kanarieöarna.

Nå, på svaj ville vi inte ligga. Det var ruskigt skvalpigt utanför hamnen. Vi gav oss istället någon kilometer västerut, till Anfi del Mar. Så kan det gå ibland. Som Eisenhower sa: "Planering är ett måste men planer är förgängliga."

Anfi del Mar är en ganska vacker vik omgärdad av hotell men framförallt s k "time-share" komplex. "Time-share" betyder att gästerna delar sin tid mellan stranden och poolen. Så mycket annat finns inte att göra. Skämt åsido, det handlar naturligtvis om andelslägenheter.

Platsen är trots allt ganska vacker, allt konstgjort till trots. Stranden, Playa del Anfi, är mycket trevlig med sin importerade sand. Faktum är att de flesta "vita" stränder på Gran Canaria har importerad sand. Den genuina Canaria-sanden är ganska grå och trist p gr av de vulkaniska inslagen.

Lördag tog vi oss till fots till Arguineguin. Vi hittade ingen direkt shopping men kunde i varje fall konstatera att prisläget här är klart lägre än på de andra ställen vi besökt på Gran Canaria.

Söndag ägnade vi på stranden med efterföljande middag på Tex-Mex restaurant. Innan middagen avverkade vi en match i minigolf på något som måste vara en av världens vackraste banor. I varje fall sett till panoramat. Alla hål med utsikt över Atlanten mot solnedgången.

På måndagen beslöt vi oss för att åka tillbaka till Puerto Rico. Björne hade kollat plats-tillgången söndag kväll. Man ligger bra i Puerto Rico, lagom fint och lagom dyrt. Dessutom finns marina till hands för diverse reparationer och uppgraderingar.

Nu tar vi det lugnt här denna vecka. Det mest upphetsande blir nog ett vattenland-besök på onsdagen.

I början på nästa vecka bär det så av till Teneriffa.

Adios!

Puerto de Mogan

2012-10-18

Tisdagen den 16 oktober lämnade vi våra nyfunna vänner i Puerto Rico för att ta oss till Puerto de Mogan.

Det har varit riktigt roligt att vara i Puerto Rico några dagar på "norska bryggan". Många att umgås med och många barn för Pim att leka med.

Nu ska vi vara här i Mogan till på fredag. Denna lilla f d fiskeby är verkligen pittoresk. Små barer, cafeer, restauranter och hotell överallt. Alla omgivna av vackra blommor. Staden kallas ibland "lilla Venedig" här men det är en aning överdrivet. Det är en (1) kanal som genomkorsar den lilla byn.

Vi trivs förträffligt här med goda middagar och en och annan öl på eftermiddagarna. Dagarna i övrigt går åt till en del mekande (för Björne), badande och allt annat hushållsbestyr (för Tessan).

Livet ter sig verkligen "laid back" just nu och det känns bra. Vädret här är strålande, det påstås att det inte regnat på två år. Men just som jag skriver detta faller det faktiskt ett par droppar. Eller var det en mås?

På sista tiden har vi faktiskt träffat en hel del andra långfärdsseglare. Några av dem ska vi fortsätta att ha kontakt med då de skall ta ungefär samma rutt som oss. Det är skoj, man behöver lite andra att socialisera sig med än bara familjen.

Ha det bra!

 

 



I Puerto Rico

2012-10-13

Så har vi då angjort Gran Canaria och Puerto Rico.

Efter Lanzarote tog vi oss ned till Fuerteventura för att ligga på svaj ett par dagar. Den första natten låg vi i en ganska tråkig vik som heter Pozo Negro. Den skulle vara skyddad från nordliga vindar men på något konstigt sätt letar sig vind och vågskvalp in över de höga vulkan-klipporna som omger oss. Det är som att sova i en hammock monterad på en tågvagn ungefär. Det vaggar och rister, knarrar och smäller.

Dagen efter bytte vi så ankarhamn till Ginijinamar. Den ligger på sydkusten av ön och beskrivs som "scenisk" i vår bok. Vet inte vad som menas med det men det var i varje fall några fler kaktusar där.

Väl på plats fick vi besök av en stor sköldpadda vid båten. Vi har sett några stycken nu och det känns trevligt att de verkar så vanliga, detta vackra och så känsliga djur.

På kvällen tog vi jollen in till stranden för att äta på den lokala restauranten. Som vanligt var fisk-rätterna superba. Man börjar bli bortskämd nu.

På torsdagen beslöt vi oss för att trycka på mot Gran Canaria. En färd på 96 NM, dvs. ca ett dygn. När vi kom en bit från Fuerteventura var det ett par svarta molnbankar som oroade oss men de försvann så småningom. Det gjorde dock inte vind och vågor. Vinden låg från nord och skiftade mellan 10-14 m/s vilket var ganska bra men vågorna på 3-4 meter slog in akter om tvärs och det betyder skit och jävelskap på ren svenska. Det blev ingen rolig natt för Björne och Tessan.

För er som seglat på skvalpvattnen Mysingen eller Jungfrufjärden i Stockholms skärgård kan multiplicera detta med 10 för att få en känsla för hur det är. Jobbigt minst sagt. Våra händer ser numera ut som vi jobbat i en gruva ett par år och Tessans tjurnacke skulle göra Schwartzenegger avundsjuk.

Fort gick det hur som helst. Redan tidigt fredag morgon nådde vi Gran Canarias sydkust och som ett trollslag dog vinden totalt.

Här i Puerto Rico ligger vi i marinan på det vi kallar "norska bryggan". Vi är två svenska båtar och säkert åtta norska. Trevligt!

Pimsan har hittat lekkamrater, Lykke och Albin, i båten bredvid och det blir mycket bad och stoj.

Annars hörs det mycket svenska här och det går bra att beställa på svenska i restauranterna, exempelvis "kottballar" ackompanjerad med "skrynklig potatis".

Här ska vi stanna några dagar innan vi drar vidare till Puerto Mogan på tisdag.

Ja, kära läsare, det är väl ungefär så det kommer se ut nu i 2-3 veckor. Sol och bad, ganska lugnt innan vi drar vidare till Kap Verde.

Idag lördag ska vi hämta Daniel på flygplatsen. Ska bli kul att träffa honom för att inte tala om vad Linnea tycker.

Hasta luego!

 

Lunch med svenska och norska vänner.

 

Fem dagar, fem nätter...

2012-10-08

Efter några härliga dygn i Cascais och Lissabon var det dags för den långa färden mot Kanarieöarna.

630 NM låg framför oss med målet Puerto Calero på Lanzarote.

Denna rutt beskrivs som, i normala fall, relativt behaglig med konstanta nordliga vindar. Alternativt ingen vind alls.

Vi hade naturligtvis kontrollerat väderprognosen och med avfärd måndagen den 1 oktober så skulle vi få vindar mellan 5 och 12 m/s NV-NE förutom fredag då det skulle bli stiltje. Vi räknade med att komma fram någon gång lördag kväll eller söndag morgon.

Underligt nog känns det ganska befriande att komma iväg på de här överseglingarna trots att de är jobbiga, med alldeles för lite sömn och ibland tråkiga förhållanden. Så glada i hågen satte vi segel.

Under första dygnet såg vi en del lastfartyg och fiskebåtar. Resten av färden kan beskrivas enligt följande:

Hav, hav, hav; Blå himmel; Stjärnor, stjärnor, stjärnor; Soluppgångar och solnedgångar; Några besök av delfiner; Några sköldpaddor; Flygfisk. Antalet lastfartyg vi såg i fjärran kan räknas på ena handens fingrar. Antalet segelbåtar kan räknas på ett finger, och det fingret fick dom när vi seglade förbi och ifrån.

Solnedgång över Atlanten

Kort sagt, den ena dagen är den andra lik. Nätterna likaså. Tiden går trots allt ganska fort.

På torsdagen kom stiltjen. Havet blev nästan spegelblankt. Vi hade inget annat val än att starta motorn. Först sent fredag kväll kunde vi sätta segel igen. Tråkigt, diesel är dyrt, men tyvärr finns inget alternativ. Svaga vindar kan man alltid guppa framåt i, men i stiltje vrider de små vindpustar som finns så man kommer ingenvart. I värsta fall rör man sig bakåt.

Natten mot lördag kunde vi äntligen skönja ljus från Lanzarote. Det var en fantastisk känsla efter nästan fem dygn. Vi drog igång motorn igen, trots att vi hade hyfsad vind, bara för att få komma i hamn.

Lanzarote lördag morgon

Lördag Kl. 12 angjorde vi så äntligen Puerto Calero. Alla vid god hälsa. Gaija tyckte nog detta var en lite halvsömnig segling. Hon vill helst spränga fram i kuling över rasande hav. Endast en vattenpump stog på listan över saker som gått sönder.

Puerto Calero är en mycket fin marina (de påstår själva att det är en av världens finaste - hmmm). Här finns allt man kan begära. I varje fall om man begär barer, restauranter, caféer och trendiga boutiquer. Vi lever i varje fall gott här.

Jag vet inte om ni i Sverige vill höra detta men det är klarblå himmel, 28 grader i luften, 25 grader i vattnet och ljumma vindar varje dag. Det skall fortsätta så enligt väderprognosen, förutom på torsdag då det ska segla förbi ett par moln. Vi förbereder med långfillingar.

Vi ägnar dagarna åt diverse reparationer (vattenpumpen är fixad) och uppgraderingar. Gasol, som inte är lätt att få påfyllt, är också ordnad. Detta vore verkligen något för EU att ta tag i, en gemensam standard för gasol. Men dom har förmodligen viktigare saker att göra. En portugis berättade för mig att regeringen i Portugal "is fucking the people". Jag vet inte vad han menade med det, men det var en intressant kommentar särskilt som personen ifråga var polis.

Linnea och Pim på promenad

Imorgon tisdag drar vi vidare till Fuerteventura för att ligga på svaj ett par dagar. Sedan blir det Gran Canaria till helgen för att möta upp Linneas pojkvän Daniel som kommer på besök.

Livet är härligt!

Kommentera gärna mera. Det är jättekul med hälsningar från kära Sverige!

Ha det!

Vidare söderut

2012-09-29

Ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig.

I förra blogginlägget skrevs det att vi skulle till Aveiro som låg endast 33 NM ifrån Leixoes.

Vi visste av väderprognosen att det skulle börja blåsa upp till kvällen, så planeringen var att dra dit på morgonen och komma fram innan vinden friskade på.

Så på morgonen gjorde vi i ordning snabbt och drog, tyvärr skulle det bli sydliga vindar men så länge dom var svaga är det ok.

Men efter halva vägen och mycket mer vind än i början och vågor som sköljde över både båt och oss som satt i sittbrunnen togs ett mycket moget och klokt beslut att vända om till Leixoes. Annars hade vi riskerat att komma till Aveiro i oväder och hårda vindar. De brukar stänga hamninloppet och då hade vi stått där med skägget i brevlådan:-)

Så med svansen mellan benen kom vi tillbaks till marinan igen och där blev vi liggande till onsdag den 26:e.
Men inte gjorde det så mycket vi roade oss med att åka in till Porto, som är en ganska stor stad.

Den 26:e fick vi äntligen vinden med oss och nästa mål var Cascai.
Tyvärr fick vi skippa Aveiro för den här gången, men man kan inte få allt här i livet.

Vi hade 165 NM hit och det gick fantastiskt bra med härlig halvvind/ slör hela vägen.

Nu ligger vi för ankare utanför marinan, precis intill staden och stränderna runt om.
Det är en otrolig vacker stad, men väldigt turistig.
Idag har vi haft en heldag inne i Lissabon, vi tog lokaltåget in som tog ca 30 minuter.
Strosade runt och åt en riktigt god lunch.
Just i dag hade Portugiserna demonstration emot regeringen och det var ett fasligt liv och mycket folk i staden.

I morgon den 30:e ska vi fira vår stora tjej, Linnea som fyller hela 17 år, tvätta en stor tvätt och handla en massa mat sen hade vi tänkt att ta oss till Kanarie öarna på måndag.
Vindarna just nu ser perfekta ut och eftersom det är 700 NM dit och tar ca 6 dagar så måste vi vara riktigt säkra på att det inte kommer in någon otäck orkan som just nu cirkulerar ute på atlanten.

Så nästa blogg kanske sker på kanarias.

Kram på er alla

Mot Portugal

2012-09-21

Det känns som evigheter sedan vi åkte över Biscaya , men egentligen är det bara en vecka sedan!

Mycket har hänt sedan sist vi skrev i bloggen, kanske inte så stora händelser men för oss är dagarna fyllda med små äventyr.

Vi lämnade La Coruna den 16:e, ett snabbt beslut togs, antingen stannar vi några dagar till på grund av en kuling som var på väg mot nordvästra Spanien eller dra en bit ner för Galiciska kusten.
Björne var först lite emot beslutet att gå innan vi hade hittat en ny kompressor till kylskåpet, men jag (Therese) lyckades övertala honom.
Så så blev det, kasta loss och dra fortast kvickt.....
Vädret var lovande och vindarna svaga
Det hade lovats att vindarna skulle vrida mot väst senare under eftermiddagen, perfekt! Då kan vi segla hela vägen till Bayona som var vårt mål, 150 NM längre söderut, alltså skulle det bli nattpass,  men efter tre nätter på Biscaya kändes en natt som en fjärt i havet.

Det blev ingen segling.....
Vinden vägrade vrida sig till väst så det var bara att stå och se glad ut med motorn på med rak sydlig vind. Som tur va var vinden svag och inte alls kall och jobbig.
Nattseglingen var trevlig med 2 timmars pass för mig och Björne.
Delfinerna kom och höll oss sällskap en stund. Jag trodde inte dom var intresserade av båtar med motor på, men ack där hade jag fel. När dom tröttnat på att simma bredvid Gaija drog dom sin väg.
Bra musik eller en talbok är heller inte fel när man sitter ensam på nattseglingar och självklart något gott att tugga på!

Vi kom in till Bayona tidigare än väntat, med lugnt vatten och strömmen med oss gjorde vi ca 7-8 knop.

Att komma in till Bayona var en otroligt vacker syn, gröna kullar som ramade in fiskebyn och små sandstränder som såg så lockande ut att man ville bara dit och lägga sig i den varma sanden.

Galiciska kusten är majestätisk med sina berg.

Bayona är en fiskeby, dom flesta livnär sig på fisk och skaldjur och överallt ser man små fiskebåtar som traditionellt fiskar ute på Atlanten.....Fint att se istället för industrifiske.

Vi ville ju inte missa detta mecka för skaldjur, då vi är tokiga i havsdjuren i den här familjen.
Så vi begav oss ut för att frossa och det kan man säga att det fick vi verkligen göra!! Jag var i himmelriket!

 

Vi hade otroligt fint väder och till sandstranden fick det bli, men det var endast Pim som vågade sig i vattnet som uppmätte hela 19 grader....burr, alldeles för kallt för mig!

Vi stannade i Bayona till den 20:e då vi hade beställt och fått en ny kompressor till kylskåpet
 (det är otroligt vad man lär sig snabbt att leva utan kyl när man blir tvungen).

Vi tog oss vidare till Viana do Castelo som ligger i Portugal, solen sken och helt plötligt ifrån ingenstans blev det dimma, man såg inte längre än ca 100 meter, radarn slogs på och det kändes tryggt att ha den i detta läge. Det var en sån tjocka att det rann fukt både ifrån oss och båten, har aldrig varit med om en sådan väderomställning förut.

Vi hade en waypoint som skulle ta oss till piren som leder in oss till hamnen, vi gled sakta mot den för att kunna urskilja något av det som komma skall, helt plötligt dök det upp en hög pir där vågorna slog emot. Lite skrämmande var det när den dök upp så plötsligt.
Men sakta förvann dimman och vi kunde glida in till hamnen, nu skulle vi bara ligga en natt där så vi blev hänvisade till en vänte-ponton utanför, där vi låg i strömmen som hade en hastighet på ca 3 knop.

I dag har vi tagit oss till Leixoes, en fiskehamn som inte är så mycket att skryta om. Men en natt här kan man väl stå ut med.

I morgon har vi tänkt att ta oss till Aveiro som ska vara Portugals Venedig sägs det.
Det ska bli trevligt och mer om det stället kommer i nästa blogg.

Ha det så gott

Biscaya - ja, ja...

2012-09-15

Hurra, vi lever!

I tisdags kunde vi äntligen sätta segel mot Spanien. Den beryktade Biscaya-bukten låg mellan oss och sommaren i La Coruna. Vi har hört hur många historier som helst om skräckinjagande överfarter så det var med viss nervspänning vi lämnade Bretagne.

Både vind och ström var med oss när vi gick ut från Brest. Redan efter ett par timmar fick vi besök av den första flocken delfiner. Därmed är det på sin plats med en rättelse av tidigare inlägg:
Vi har tidigare påstått att vi sett delfiner. Det har dock varit tumlare. Skillnaden är att tumlare har svart rygg och delfiner grå. Delfinerna är dessutom något större.



Det är svårt att beskriva känslan när de kommer och leker runt båten. Man blir lycklig helt enkelt! De verkar inte ha något annat syfte med att simma runt båten annat än att ha kul. Vi gjorde 7 knop när de kom och de håller minst den dubbla hastigheten när de kommer från alla håll och kanter. Två stycken kommer med rasande fart snett bakifrån. I sista sekunden dyker de under båten och drar vidare i 45 graders vinkel bort från båten. Några sekunder senare har de vänt och kommer tillbaka rakt mot båtens för. Tjugo meter framför båten gör de ett tre-meters skutt i perfekt par-formation och sticker under båten igen. Otroligt! Delfinerna stannar med oss en timme ungefär, sedan försvinner alla lika plötsligt som de kom.

Första natten på Biscaya blir bra. Vi har självklart kollat vädret innan avfärd och det har utlovats NNV mellan 5-10 m/s i princip i tre dagar. Våghöjden ska vara som mest tre meter i medelhöjd. Allt stämmer både dag ett och två.

Den andra natten händer det som så många beskrivit. Plötsligt ökar vinden. Vågorna verkar komma från alla håll och höjden på dom ökar till uppåt åtta meter. Vinden vrider dessutom mot väst så vi blir tvungna att ta en sydligare kurs. Therese och Björne beslutar sig för att minska nattpassen till 1,5 timmar mot tidigare 4 timmar. Det är fruktansvärt jobbigt att stå och styra i dessa förhållanden. Båten kastas runt som i en torktumlare ungefär. Molnen täcker himlen så sikten är lika med noll, det finns ingenting därute att fästa blicken på. Det är bara att lita på att inget kommer ivägen. Biscaya är tretusen meter djup, så det behöver man i varje fall inte oroa sig över.

Resten av färden blir rena himmelriket i jämförelse med tidigare upplevelse. Perfekt vind nästan hela tiden. Pricken över i kommer dag tre när Björne får syn på en fontän av vatten 100 meter snett bakom båten. En val stävar majestätiskt förbi. Vi ser bara den mäktiga svart-grå ryggen men det är en fantastisk syn. Förmodligen var det en Vikval på väg in från Atlanten till Biscaya.

Sista dygnet vaknar vi upp till underbart väder. Vågor och vind är med oss och vi kan ligga i en stillsam slör hela vägen till La Coruna utmed den Galiciska kusten. 380 NM avverkas på nästan exakt tre dygn. Det var en fantastisk känsla att gå in i hamnen i La Coruna. Otroligt trötta men ändå - allt gick bra och Gaija klarade påfrestningarna.

Nu blir det ett par dagar här i La Coruna. Tyvärr har kylskåpet nu rasat helt, så det måste bytas. Det finns dock sämre ställen att vara på. 25 grader och molnfri himmel. Imorgon blir det "La Playa"!

Äntligen Frankrike!

2012-09-09

Nu har vi äntligen kommit till Frankrike och Brest.

På onsdagen lämnade vi lite sorgsna Isle of Wight. Vi hade gärna varit där några dagar till. Det är en ö väl värd att utforska. Men vi känner att hösten i England är på väg och vi vill gärna ha det lite varmare.

Efter Isle of Wight var tanken att vi skulle ta oss till Falmouth. Efter några timmar till sjöss upptäckte dock Björne att det var ungefär dubbelt så långt mot vad han hade trott tidigare. Den annars mycket kompetente kaptenen/navigatören/mekanikern Bjömpa börjar bli lite slarvig. Trettio rapp på bara stjärten blev straffet. Besättningen kommer framöver att byta ut denna bestraffningsform då Björne syntes uppskatta risandet.

Natthamn togs i Lulworth Cove på svaj. Det var faktiskt endast den fjärde naturhamnen sedan vi lämnade Stockholm. I Sverige är vi bortskämda med vackra naturhamnar. Norra Europa i övrigt har det väldigt dåligt ställt med detta. Åtminstone bra hamnar. Det är antingen för grunt eller för blåsigt.

Lulworth Cove

Linnea och Pim badar i 17-gradigt vatten. Burr!

På morgonen den 6 september tog vi återigen sikte mot Falmouth. Nu var det dock vinden som inte ville vara med oss. Nästan total stiltje. Det fick bli Dartmouth istället, vilket vi inte skulle ångra.

Utanför Lulworth Cove skulle vi runda en udde. På sjökortet fanns det markerat s.k "races". Dessa uppstår just utanför uddar när två olika strömmar möts. Bottenprofilen spelar också in. Det kan enkelt beskrivas som ett kokande vatten. Det rekommenderas starkt att man inte ger sig i kast med dessa, så då gjorde vi det. Det blev 45 minuter berg-och-dalbana. Pim tyckte i varje fall det var roligt.

Dartmouth var en glad överraskning. En riktig pärla till stad en bit uppför floden Dart. Staden ligger beläggen på båda sidor om floden. Hus i pastellfärger på de gröna sluttningarna. Otroligt idylliskt! Vi firade ankomsten med mat och dryck på den lokala Puben som hade anor från 1600-talet och hade förmodligen inte målats om sedan dess. Naturligtvis hade den tema hav och sjö, det har allt här.

På morgonen den 7 september tog vi snabbt beslut om att ta oss över engelska kanalen. Väderprognosen visade på två dygn med hyfsad vind och stabilt väder, därefter skulle det bli sämre. Vi kände att vi måste passa på medan chansen finns. Vid lunchtid vinkade vi farväl till Dartmouth och lade sydvästlig kurs mot Brest, 150 NM bort eller ca 30 landmil om ni så vill. Vi beräknade restiden till 36 timmar.

Tyvärr fick det bli motorgång igen, vinden blev varken ostlig som prognosen lovat eller särskilt stark. Det var varmt och skönt i alla fall.

Therese och Björne tog tretimmars pass över natten. Det var ganska skönt faktiskt, att sitta därute ensam och titta på stjärnor. Björne fick gira två gånger för fraktfartyg, det var väl det enda som hände.

På morgonen den 8 september vaknade vi upp till dimma. Sikten var ca. 50 meter men nu hade vi vinden med oss till slut. Segel sattes och efter ett par timmar skingrades dimman och Frankrikes kust tittade fram. Det skulle komma att bli riktigt varmt under dagen. Det var en härlig känsla att, nästan i triumf, glida in mot Brest.

När detta skrivs har vi tagit ett preliminärt beslut att ta oss över Biscaya på tisdag. Det ser ut att bli tre dagar med bra vind och hyfsat väder.

Så förhoppningsvis kan vi skriva nästa blogg från soliga Spanien. Hasta la vista, baby!

Right on - Brighton and a pint on Isle of Wight

2012-09-03

Så har vi då lämnat Dover. Det blev några dagar i stan då väder och vind inte passade för vidare färd till Brighton.

När detta skrivs har vi dock kunnat avverka Brighton och befinner oss nu i Cowes på Isle of Wight.

Brighton var en riktigt fin stad med bl a den kända piren som blickfång. Stämningen blev inte sämre av att det var Pride-gala under lördagen och söndagen. Äntligen fick Björne användning av sin bästa fest-stass.

Idag, måndag, har vi alltså tagit oss till Isle of Wight. Vädret ska vara stabilt under några dagar nu och vi vill passa på att komma vidare söderut.

Imorgon planerar vi att gå till Falmouth och därifrån kommer man inte så mycket längre i England. Om vädret tillåter hoppas vi nästa blogginlägg kan skrivas från andra sidan kanalen, i Brest.

Från franska Brest är det sedan bara en sak som gäller - över Biscaya till värmen i Spanien!

Toodeloo

White cliffs of Dover

2012-08-27

Efter Ramsgate bar det av till Dover. Endast 15 NM men det visade sig bli jobbiga sådana.

När vi skulle runda udden strax norr om Dover växlade vinden plötsligt från behagliga 2-4 m/s till rytande 15-20. På med motor och snabbt ned med seglen. Vågorna kom från alla håll med en höjd på 3-5 meter. Hujedaneoss....

Turligt nog var vädret i övrigt ganska bra och vi hade strömmen med oss. Så småningom tog vi oss in i Dovers hamn och nu ligger vi här och slickar såren. Allt och alla klarade sig bra, Pimsan blev lite sjösjuk, Björne tappade känseln i fingrarna och Gaija tappade en kåpa till förlanternan. Högre än så blev inte priset.

Idag, måndag, är det Bank Holiday i England och mycket är stängt. Vi tog en tur på stan, åt lunch och handlade lite.

Imorgon blir det lite fix med båten och sedan bär det av vidare mot Brighton.

Idag var också första skoldagen för Linnea så nu är sommarlovet slut. Buuhuu....

Hejdå från oss!

Utsikt från båten med de vita kalkstens-klipporna i bakgrunden. Båten med rött kapell (Imagine) tillhör Kurt och Yvonne, ett trevligt svenskt par på väg jorden runt.

Hamnkontoret med Dover Castle i bakgrunden.

Rule Brittania....

2012-08-24

Då har vi äntligen kommit hit till England!
Efter några trevliga dagar med värme och sol i Belgien tog vi det "stora" klivet över till England, det känns som en milstolpe på vår resa och känner att nu är vi nära den riktiga värmen.
Vägen hit gick smidigt med en lugn sjö, sol och lagom vind från sydväst, tyvärr fick vi gå gaska mycket för motor men eftersom vinden ska öka rätt rejält i natt och fortsätta även på lördag med regn och hårda vindar bestämde vi att vi var klara med Belgien och ville vidare på vår resa.
Vi kom till Ramsgate efter 9 timmar och 45 minuter. Det är ca 65 NM hit, en hel dag med andra ord och det är inte första gången vi seglar långa sträckor och för varje gång känns det lättare och lättare. Ni kanske undrar var man gör på båten en hel dag för att det ska flyta på, självklart turas jag och Björne om att styra, skota och ta upp och ner med segel ( det kan ju inte bara var en med biffiga armar på båten)....
Och eftersom vi inte har riggat vindrodret än är det bara att stå och se glad ut.
Linnea passar på att sova länge och kommer upp lagom till lunch (det blir andra tider när skolan börjar på måndag). Hon sitter gärna med oss i sittbrunnen om vädret är behagligt annars är det film på pc som gäller. Pim hon leker hur bra som helst nere i båten och i bland får man en smärre chock när man kommer ner och det ser ut som ett bombnedslag, men vem kan klandra, hon sätter på sig sin prinsesstass och leker att hon är Törnrosa eller Askungen, är det möjligt ser hon även på film men mest tycker hon om att äta under resan och det slår aldrig fel, så fort vi ska iväg är Pim hungrig;)
Annars blir det någon enkel lunch (beror mycket på hur stora vågor det är) och vad man kan skrapa fram i gömmorna. Ofta blir det matiga smörgåsar men det har tyvärr varit lite för mycket korv av alla sorter sen Tyskland och vi känner oss ganska mätta på dessa. Men ideerna på vad man ska äta för varje dag till lunch och middag börjar sina och man springer omkring i affären som en förvirrad höna.
Nu blir vi kvar här i Ramsgate till söndag sedan beger vi oss ner mot Brighton där vi förhoppningsvis har ett paket med några skolböcker i som väntar på oss.

Kram på er alla

Zeebrugge - och sedan dö...

2012-08-21

Efter Scheveningen gav vi oss måndag iväg till Stellendam, ytterligare en Holländsk håla omgärdad av skyddsvallar, sand och diverse slussmekanismer.

Vi har börjat förstå dem som tar långa distanser förbi Holland i syfte att slippa tidsödande in- och utfarter ur hamnarna. Angöringen till Stellendam är nästan 10 NM lång inklusive mycket seg sluss med dubbla broöppningar. Färden in från ITZ (Inshore Traffic Zone) tog nästan tre timmar.

Hamnarna är inte särskilt roliga heller. Antingen har vi kranar och oljebunkrar att njuta av eller.... ingenting, i marinor långt från stad och bebyggelse.

Men skam den som gnäller över detta, desto roligare är det att segla. Tyvärr blir det inte så mycket av det heller just nu då det blåser sydväst till väst varje dag vilket gör det jobbigt att segla både söderut mot Belgien/Frankrike, eller västerut till England.

Vi stampar på i varje fall, idag tisdag med motor till Zeebrugge. Till någon glädje kan vi njuta av färd i medström. Det betyder ytterligare ca 1,5 knop att lägga till de 6,5 som motorn ger. Vi formligen forsade in Zeebrugges hamn i över 9 knop.

Inget ont om Belgien men nu vill vi över till England. I väntan på bättre vind drar vi imorgon antingen till Nieuwport (Belgien) eller Dunkerque (Frankrike) i syfte att få lite kortare sträcka över kanalen.

Au Revoir!

Det ljuva livet i Amsterdam

2012-08-18
Position: Scheveningen

Väl framme i Ijmuiden fick vi tipset av en trevlig Hollands-Norska att ta bussen in till Amsterdam. Vi bytte genast om till Disco-stass och begav oss till huvudstaden.

Amsterdam blev mycket snabbt hela familjens favorit. Byxelkrok får numera stoltsera med en andraplats.

De många kanalerna och trånga gränderna, fyllda med intressanta butiker och pittoreska restauranter är verkligen en upplevelse. Staden är ett guldsmycke!

Innan stadsbesöket hade vi stämmt träff med en service-tekniker för reparation av vårt pajade kylskåp. Tekniker Richard visade sig vara mycket duktig och fixade vår öl-kyl på nolltid.

Hollands huvudstad var så fantastisk att vi var tvungna att åka in även nästkommande dag.

Denna helg beskrivs som "Exotische Wiekend" här och det betyder temperaturer över 30 C och svaga vindar. Därmed var vi tvungna att gå för motor, stekande i hettan, till vårt nästa mål - Scheveningen.

Vid utfärden från Ijmuiden ropar Therese plötsligt - Delfiner! Och mycket riktigt, två små rackare dyker upp ett par gånger. Känns som en milstople.

I detta nu befinner vi oss i Scheveningen, hamnstad till Haag. Vi kommer förmodligen vara kvar till måndag då vi går vidare till Zeebrugge (Belgien). Därefter är det "Queens England"  som gäller. Om  vindarna är med oss...

Ha det...

Full fart förbi Holland

2012-08-16


Position: Ijmuiden

Efter Lauwerzoog var det dags att ge sig ut på Nordsjön igen. Det blev hela 60 NM till Vlieland.
Vlieland är en ö, eller snarare något som kan liknas vid en stor sandhög, som är mycket populär bland Holländarna. Man kan med fog kalla platsen för Hollands Sandhamn, men där upphör liknelserna.

Vi angjorde den smockfulla hamnen kl. 22.30 och fick lägga oss jämte en annan båt med tre andra innanför i förhamnen. Gästhamnen var knökad.

Kl. 07.00 följande morgon blev vi bryskt uppväckta eftersom båten näst innerst skulle iväg. Det är aldrig båten ytterst som skall iväg.

Det var bara att gilla läget och invänta vår tur att få komma in i den populära gästhamnen.
Efter att ha ägnat en dag på Vlieland har vi svårt att förstå Holländarnas entusiasm över denna avkrok. Oerhört mycket folk men inget att erbjuda, förutom vindpinade sandstränder, lyder slutsatsen. Till råga på allt är hamnavgiften svindyr och inget ingår.

Som om det inte vore nog gick kylskåpet sönder också. Björne firade detta med fesljummen Heineken.

Måndagen den 13 augusti hade vi tröttnat på hålan och gav oss smidigt iväg ut ur hamnen. Trodde vi ja, 2 sekunder efter att vi sagt "bye - bye" till våra båtgrannar drev Gaija iväg i den trånga hamnen som korken i ett badkar. På grund av strömmar och vind var styrförmågan lika med noll. Det kunde ha slutat med en smärre katastrof men med panikslaget lugn och god hjälp från allehanda oroliga båtägare lyckades vi till slut ta oss ut med den svenska flaggan lite förläget fladdrande.

Nästa stopp blev Den Helder. Färden är inte mycket att orda om förutom att vi fick uppleva resans första riktiga sjösjuka. Det var Pim som ena sekunden mådde prima, för att i nästa sekund spy ned sittbrunnen. Därefter mådde hon prima igen, ända till nästa vomerings-kaskad. Stackars lilla Pimsan men det är inte lätt när vågorna slår in akter om tvärs, som det så vackert heter.

Den Helder är en hamnstad men inte vilken som helst. Här har nämligen Holländska flottan sin huvudbas. Så vår utsikt bestod av ett radartorn åt ena hållet och ett antal krigsfartyg åt andra.

I syfte att försöka få tag i någon som kunde fixa vårt kylskåp så blev vi kvar i staden en extra dag. Björne fick till slut tag på en serviceman och vi bestämde träff till fredag i Ijmuiden. Övrig del av dagen ägnades åt rundtur i staden som turligt nog hade sin så kallade Juttersmarknad denna dag. En uppsjö av onödiga ting var till salu såsom handsydda äggvärmare, broderade vykort och tjockstickade tröjor. Sistnämnda artikel bör ha varit svårsåld då det hela dagen var lika hett och kvavt som i det nyss nämnda kylskåpet.

Färden till Ijmuiden (uttalas inte som det låter) gick i en rasande fart. De 40 nautiska milen avverkades på fem timmar och 30 minuter vilket ger en snitthastighet på.... Väldigt fort. Vinden nådde stundtals kulingstyrka men med revad stor sprängde Gaija fram som en löpsjuk tik med en bratwurst hängande framför nosen.

Efter tilläggning i den enorma marinan (minst fem restauranter, tre separata barer och ett casino - vad sägs om det?) ägnade vi kvällen åt filmtittande.

Idag torsdag blir det fri dag innan vi förhoppningsvis får kylskåpet lagat på fredag så vi kan ge oss vidare. Vi börjar tröttna på det här landet nu.

Vi höres!

Rätt upp i kanalen...

2012-08-10

Efter en natt i den något trista hamnstaden Delfzijl begav vi oss på eftermiddagen torsdagen den 9 augusti mot slussen för vidare färd på Eems-kanalen med mål Groningen (uttalas Schronischen ... spott...fräs...).

Kanalen ifråga är en del av "Stande Mast Route" (Stående mast-rutten). Var "liggande mast-rutten" finns vet vi inte.

Hursomhelst kan vår båt, med djupgående 2,10 meter, endast gå denna del av rutten upp till sjön Lauwersmeer (uttalas som det låter vilket är svårt att förstå om man inte vet hur det låter). Efter detta potthål till sjö måste vi ut på havet igen.

Slussningen gick, under smärre panik, mycket lugnt och smidigt. Likaså den 27 kilometer fortsatta färden till Groningen. Skillnaden mellan denna kanal och dito Kiel är att i Kiel-kanalen såg man inte omgivningen på grund av att kanalen låg så högt över land. Här ser man inte omgivningen på grund av att kanalen går så lågt. Man ser endast hustak och en och annan ko-kalufs.

Kanal-färden från Groningen startade kl. 9 på morgonen fredagen den 10 augusti. Det började som brukligt med en broöppning och fortsatte sedan genom den mycket pittoreska staden. Det var kul att gå genom trånga kanaler kors och tvärs. Dock, tjugo broöppningar senare, hade vi lust att spy på nästa dragspelsspelande gumma, gulliga hund, sovande katt eller vackra kanalbåt.

Eems-kanalen skall enligt välinitierade holländska källor ha ett lägsta djup på 2,5 meter. Vi plogade oss dock igenom minst två gånger genom träskdynga på ca. 2 meters djup.

För en gångs skull lyckades vi ändå nå vårt förutsatta mål för dagen - Lauwerzoog. Nu skiljer endast en sluss och en skyddsvall oss från den svallande och brusande Nordsjön. Gaija har trött men bestämt knotat sig igenom kanalen men det är ingen tvekan om att den gamla damen trivs bäst på havet.

Imorgon är tanken att ge oss ut igen, med mål Vlieland. Vindarna skall vara med oss, dock inte tidvattenströmmen som skall bli ca. 1 knop "straight in the kisser". 60 NM hoppas vi kunna fixa.

Holland är ett mycket intressant land av flera orsaker:

• Det traditionella skodonet är en mycket ful och klumpig tingest av trä. Med tanke på att hela landet ligger under havsnivån borde det vara vadarstövlar.

• Holländarna är mycket trevliga och gästvänliga. Dock bör man inte stå för nära dem i en konversation då de spottar och fräser nåt förbannat. Att tala med dem iklädd cyklop och sydväst kan verka stötande.
• Likt Tyskland tar de inga utländska kort och har knappt några Bankomater.
• De har ofta lunch-stängt, framförallt under lunchtid då de flesta vill handla. En del affärer har lunchstängt hela dagen.

Nog om den gamla kolonialmakten. Över till frågor som vi hade velat få av våra kära läsare. Dessa besvaras nu  i preventivt syfte:

1. Känns det som semester det ni gör? - Både ja och nej. I början gjorde det absolut det, men nu -sedan några dagar tillbaka, börjar ett sorts vardagslunk infinna sig. Dock ett mycket trevligt sådant fyllt av små äventyr och ideliga nya miljöer.
2. Saknar ni Sverige? - Nej. Efter att ha varit inne på Aftonbladets hemsida häromdagen saknar vi det ännu mindre. Undantaget de svenska framgångarna i OS - heja landslaget i handboll!
3. Saknar ni svensk TV? - Nej, inte en minut. Däremot saknar vi svensk radio. Det är hårt för Tessan som missar "Ring så spelar vi".
4. Förstår Pimsan vad som händer? - Nej, hon lever alltid i nuet.
5. Vad har varit mest skrämmande? - Den dagen Björne glömde bort koden till toaletterna.
6. Vad är budgeten? - Det undrar vi också.

See you!